“Sluta, mamma,” sa Daniel med en röst som var så svag att den knappt hördes. Han tog tag i hennes arm, inte mjukt, utan med en plötslig, trött beslutsamhet. “Bara sluta. Det är över. Vi har ingenting här att göra.”

“Släpp mig!” skrek hon och slog efter honom. “Hon är skyldig oss!”

“Hon är inte skyldig oss någonting!” röt Daniel plötsligt, och ljudet ekade över galleriet. Margaret ryckte till, helt stum av chock. Det var förmodligen första gången i hela hans liv som han hade höjt rösten mot henne. “Hon gav oss allt i två år, och vi behandlade henne som smuts! Pappa är en brottsling. Du är besatt av status som inte längre finns. Och jag… jag var en fegis. Kom nu. Vi går.”

Han drog henne med sig bort från dörrarna. Margaret grät öppet nu, stammande osammanhängande ord om orättvisor och pärlor och bortkastade liv. Daniel vände sig om en allra sista gång. Han tittade på mig. Han sa ingenting, men hans ögon bad om förlåtelse, inte för att vinna tillbaka mig, utan för att han visste att han måste bära sin skuld resten av sitt liv.

Jag gav honom en knapp, tyst nick. Ett tyst accepterande. Sedan vände han sig om och försvann ut i den mörka höstkvällen med sin fallna mor.

När dörrarna stängdes lade sig en djup tystnad över rummet. Sedan började sakta ett litet sorl sprida sig, följt av att stråkkvartetten i hörnet smidigt tog upp musiken igen.

Victoria kom fram till mig och lade armen om mina axlar. “Är du okej?” frågade hon mjukt.

“Jag har aldrig varit bättre,” svarade jag och tittade ut över det fantastiska rummet.

Just då kom en liten flicka i en gnistrande silverklänning springande över marmorgolvet. Hon kastade sig i mina armar och jag lyfte upp henne med ett skratt.

“Evelyn!” ropade Chloe glatt. “Får jag äta av chokladfontänen nu? Farmor sa att jag måste fråga dig eftersom du är chefen!”

Jag tittade på Victoria, som blinkade skälmskt mot mig. Jag kramade Chloe hårt, kände lukten av hennes schampo och den ljuva, varma pulsen av liv.

“Självklart får du det,” log jag. “Kom, vi går dit tillsammans.”

När vi gick mot chokladfontänen, hand i hand, insåg jag att man ibland måste krossa en ruta och blöda lite för att kunna andas igen. Och från ruinerna av den jag brukade vara, hade jag byggt ett liv som var mer magnifikt än något mästerverk som hängde på väggarna omkring oss.