Tystnaden i atriumet var inte längre bara märkbar; den var total, nästan kvävande. Det enda som hördes var ljudet av Adrian Morettis läderskor som ekade mot det polerade marmorgolvet. Varje steg han tog verkade suga syret ur rummet. De rika donatorerna, sjukhusets styrelsemedlemmar och stadens elit, som nyss hade minglat och skrattat, höll nu andan. De visste kanske inte exakt vem mannen med vargemblemet var, men makt har en doft, och Adrian Moretti stank av den. Det var en makt som inte bad om ursäkt, en makt som kunde krossa imperier med ett enda telefonsamtal.

Under tiden hade Doktor Patel och några sköterskor kört fram en rullstol. Adrian böjde sig ner och istället för att låta mig klättra upp själv, svepte han oerhört försiktigt in sina armar under min rygg och mina knän. Han lyfte mig utan ansträngning från marmorgolvet. Jag kände doften av hans rakvatten – cederträ och rök – och plötsligt, för första gången på över tolv år, kände jag mig genuint säker. Jag började gråta, tysta tårar som rann nerför mina kinder och landade på hans dyra kostym.

“Shh, Elena,” mumlade han mot mitt hår. “Du är säker nu. Ingen kommer någonsin att röra dig igen. Jag lovar.”

Han lade mig mjukt i rullstolen. Doktor Patel ställde sig bakom den.

“Vi tar henne till ultraljudet direkt, Herr Moretti,” sa hon bestämt.

“Min man följer med er,” sa Adrian och pekade på mannen med ärret. “Han viker inte från dörren. Jag kommer så fort jag är klar här.”

När de rullade iväg mig mot hissen, vände jag mig om för en sista blick. Julian hängde mellan de två vakterna, hans ansikte en mask av ren skräck, medan Adrian Moretti stod framför honom som en mörk gud av hämnd. De rika donatorerna stod stela som statyer och bevittnade slutet på Vance-dynastin. Allt Julian hade kämpat för att rädda, allt han hade misshandlat mig för att skydda, raderades ut på sekunder.

När hissdörrarna stängdes visste jag en sak med säkerhet. Elena Vance dog den natten på marmorgolvet. Men Elena Moretti var äntligen hemma.