När det blev försvarets tur, försökte hans advokat ifrågasätta mitt omdöme, antyda att jag kanske hade godkänt överföringarna som en gåva men sedan ångrat mig när jag upptäckte hans otrohet.
“Invändning!” ekade Marcus röst över länken. “Spekulation, och fullständigt irrelevant.”
“Bifalles,” sa domaren trött. “Håll er till fakta, advokaten.”
Innan förhöret avslutades, frågade åklagaren om jag hade något sista att tillägga angående den påverkan detta bedrägeri hade haft på mitt liv. Jag tittade rakt in i kameran, föreställde mig att jag tittade rakt in i Ethans ögon, och sa:
“Ethan Vance försökte inte bara stjäla mina pengar. Han försökte stjäla min tillit, min tro på andra människor och min trygghet i mitt eget hem. Han misslyckades med allt detta. Mitt liv är mer meningsfullt idag än det någonsin var när han var en del av det. Han är inte värd mer av min, eller denna domstols, tid.”
När jag stängde av datorn var det som om en sista osynlig kedja föll till golvet. Jag hällde upp ett glas vin, gick ut på balkongen och andades in den iskalla decemberluften. Eiffeltornet gnistrade i fjärran, en fyr i natten. Jag var verkligen fri.
Månaderna som följde blev de mest produktiva i mitt liv. I januari landade David i Paris. Han hade insisterat på att vi behövde ett fysiskt möte för att diskutera bolagets expansion. Jag bokade ett bord på en liten, opretentiös bistro i närheten av mitt hem, där ägaren, en bullrig man vid namn Jean-Paul, serverade den bästa boeuf bourguignon staden kunde erbjuda.
När David klev in på restaurangen, insvept i en tjock rock och med en portfölj i handen, stannade han upp. Han tittade på mig som om han såg ett spöke.
“Claire?” sa han och kramade om mig. “Du ser… annorlunda ut. Du ser fantastisk ut. Du ser ut som om du äntligen sover.”
“Jag sover åtta timmar per natt, David. Något jag inte gjorde under de fem första åren av företagets existens.”
Under middagen drog David fram papper efter papper. Vårt företag låg i framkant när det gällde ny krypteringsteknik, mycket tack vare de system vi hade tvingats utveckla för att säkra mina egna tillgångar efter Ethans försök till stöld. Nu ville europeiska banker köpa vår mjukvara.
“Vi behöver ett europeiskt huvudkontor,” sa David och skar en bit av köttet. “London eller Frankfurt är de uppenbara valen. Men jag tänkte… vad sägs om Paris?”
Jag log över vinglaset. “Du vill att jag ska stanna här, eller hur?”
“Jag vill att företaget ska fortsätta tjäna pengar, och du fungerar uppenbarligen bäst här. Styrelsen vill ha dig glad. Om ‘glad’ innebär att sitta på ett café i Montmartre och leda ett tech-imperium via en säker server, så bygger vi ett kontor här.”
Och så blev det. Under våren köpte vi en vacker kontorsbyggnad i 8:e arrondissementet. Jag började dela min tid mellan konstnärskapet och styrelserummet. Det var en balansakt, men det fungerade. Jag lät inte längre arbetet förtära mig. Jag hade anställt briljanta människor och jag lät dem göra sitt jobb.
Det var också under den våren som mitt konstnärskap tog en oväntad vändning. Jag hade lärt känna en man vid namn Luc, en tystlåten, intensiv gallerist som ägde ett litet men respekterat galleri i Marais. Vi hade träffats på en utställning, börjat prata om penseldrag och textur, och han hade till slut övertalat mig att visa honom mina verk. Jag hade bjudit in honom till min lägenhet med en viss tvekan. Ingen annan än Madame Dubois hade sett mina dukar.
När Luc klev in i min ateljé, stod han helt stilla i nästan tjugo minuter. Han gick från tavla till tavla, studerade färgernas djup, det våldsamma men ändå kontrollerade kaoset på dukarna.
“Du målar som någon som har överlevt ett skeppsbrott,” sa han till slut, utan att titta på mig. “Det finns en enorm vrede här, men också ett strålande hopp. Det är… extraordinärt.”
Jag svalde hårt. “Tack. Men jag målar bara för min egen skull.”
“Det är det som gör det äkta,” svarade han och vände sig om med en allvarlig blick. “Claire, jag vill ställa ut dig. En soloutställning till hösten. Inga pretentioner, inget skryt. Bara konsten.”
Det var ett skrämmande förslag. Att visa min konst var mycket mer intimt än att presentera en ny mjukvarulösning för femhundra investerare. Min konst var mitt nakna inre, mina rädslor och min återhämtning, uppspänt på linneduk. Men jag sa ja. Jag insåg att hela mitt nya liv handlade om att våga ta steg ut i det okända, utan att ha en Ethan där som dikterade villkoren.
Luc och jag tillbringade sommaren med att förbereda utställningen. Vår relation var djupt platonisk men fylld av en intensiv intellektuell respekt. Han visste ingenting om min tech-bakgrund eller mina miljarder på banken, och jag älskade det. För honom var jag bara Claire, konstnären som bodde på en vind.
