– Jag… har ingen anordning för att spåra sådant, Sir. Polisen tog några initiala uppgifter vid platsen, men de registrerades bara som anonyma vittnen som lämnade parken innan patrullen hann ställa fler frågor. De ville uppenbarligen inte ha uppmärksamhet.

Adrian slöt ögonen ett kort ögonblick. Han mindes tyngden av Lisys små fingrar i sin hand när hans egen kropp svek honom. Den värmen hade varit det enda mänskliga i en värld av kyla.

– Ta reda på det, sa Adrian med en ton som inte tillät några motsägelser. – Hitta dem. Jag vill veta vilka de är. Och ta reda på vilket sjukhus de befinner sig vid. Något säger mig att de inte har det lätt.

Marcus svalde hårt, nickade kort och lämnade rummet.

Klockan närmade sig elva på St. Jude-sjukhuset. Spänningen i korridoren var nästan påtaglig. Administratören, en man vid namn Henriksson med tunnhårigt huvud och en opersonlig grå kostym, närmade sig rum 312 med ett urklippt papper i handen. Bakom honom gick en yngre sköterska med blicken fäst i golvet.

– Flicks, sa Henriksson med en röst som var professionellt kylig. – Tiden går. Vi har inte fått in någon betalning för den senaste veckans intensiva vård. Enligt sjukhusets regler måste vi nu påbörja överföringen till den kommunala vårdinrättningen i utkanterna.

Lily grep sin systers hand så hårt att knogarna vitnade.

– Nej, snälla! vädjade Lily med tårar brännande i ögonen. – Flytta inte på henne! Läkaren sa ju att hon kan vakna när som helst! Mamma kämpar ju!

– Vi gör bara vårt jobb, lilla vän, svarade administratören utan enstaka spår av värme i blicken. – Det handlar om resurser. Platserna här behövs för patienter som kan betala för sig.

Sophie kände hur ilskan, het och ursinnig, trängde undan rädslan. Hon klev framför sin syster, sträckte på sig så mycket hennes tio år (eller fem, i den lilla kroppens ögon) tillät, och såg mannen rakt i ögonen.

– Ni kan inte göra så här mot henne! Hon är en människa, inte en räkning!

Innan administratören hann svara hördes ett lågt, fast steg i korridoren. Det var inte ljudet av sjukhusets vanliga gummisulor, utan tunga, välputsade läderskor som mötte stengolvet med en auktoritet som omedelbart fick hela korridoren att tystna.

En lång man i mörk kostym, med grånande tinningar och en blick som utstrålade både skärpa och en djup, nyväckt melankoli, rundade hörnet. Bakom honom kom Marcus med en portfölj.

Det var Adrian Cole.

Han stannade upp framför rum 312, såg på de två vettskrämda små flickorna, och därefter på administratören med sitt papper i hand. Stämningen i rummet förändrades på en sekund.

– Ursäkta mig, sa Adrian med en röst som bar på en naturlig, om än dämpad, makt. – Är det här ni diskuterar fakturan för rum 312?

Henriksson rätade på slipsen, lite osäker på vem mannen framför honom var, men kände omedvetet igen kvaliteten på den skräddarsydda kostymen.

– Öh, ja… Vem frågar? Det här är ett internt sjukhusärende angående…

– Det är löst, avbröt Adrian kort. Han vände sig mot Marcus, som omedelbart öppnade portföljen, plockade fram ett dokument och lade fram ett guldkort.

– Betala skulden för hela behandlingen, inklusive framtida rehabilitering och allt som krövs för fru Grace… vad hon nu heter i efternamn… ge henne den absolut bästa vården som finns att köpa i det här landet. Och lägg till en fond som täcker de här barnens skolgång tills de fyller arton.

Administratören tappade nästan hakan. – Men… men herregud, det rör sig om hundratusentals… vem är ni egentligen?

Adrian tittade ner på Lily och Sophie, vars ögon stora som tefat nu mötte hans. Han kände ett sting av någonting djupt in i bröstet – inte den fysiska smärtan från hjärtat, utan en sorts känslomässig uppvaknande. Han böjde sig ner på ett knä framför dem, helt oberörd av att hans dyrbara byxor rörde vid det dammiga golvet.

– Jag är den man som ni räddade i parken, viskade Adrian med ett varmt, tröstande leende. – Och nu är det min tur att rädda er.

Lily stirrade på honom med läpparna lätt särade. Hon kände igen hans ögon, även om han såg så annorlunda ut nu än när han låg hjälplös i gräset.

– Kommer mamma att vakna nu? frågade hon tyst.

Adrian lade en varm hand på hennes axel. – Vi ska göra allt vi kan för att ge henne de bästa förutsättningarna. Men det viktigaste är att ni inte är ensamma längre.

Veckorna som följde blev en tid av långsam men mirakulös läkning. På sjukhusets specialavdelning fick Grace den mest avancerade medicinska uppmärksamheten som pengar kunde köpa. Adrian besökte sjukhuset nästan varje dag, inte som en plikt eller för att visa upp sig, utan för att han upptäckte att hans egen själ behövde det. Han satt ofta i korridoren och läste sagor för Lily och Sophie medan de väntade på att mamman skulle röra på sig.