“Hennes namn är Elena Rostova,” förklarade Elias lågt. “Hon är chefsforskare på ett bioteknikföretag här i staden. För två månader sedan upptäckte hon att företaget medvetet mörkat allvarliga biverkningar i de kliniska prövningarna för en ny hjärtmedicin. Vi pratar om dödsfall. Hon gick till Läkemedelsverket som en visselblåsare.”
“Och nu hotar företaget henne?” gissade jag, mina ögon skummade snabbt igenom den bifogade hotbildsanalysen.
“Inte öppet. Företaget har anlitat ‘fixare’. Hennes lägenhet har haft inbrott, men ingenting stals. Hennes katt hittades död på dörrmattan. Bilar följer efter henne. Polisen kan inte göra något förrän ett faktiskt brott har begåtts, och vittnesskyddsprogrammet kvarnar maler för långsamt. Om hon vittnar i rätten om tre veckor kommer företagets aktievärde att krascha, och ledningen riskerar fängelse. De vill tysta henne innan dess.”
Jag kände hur pulsen steg, inte av rädsla, utan av den där välbekanta, iskalla fokuseringen som alltid infann sig före ett uppdrag. Adrenalinet rensade bort dimman i mitt huvud. Det här var något jag förstod. Svart och vitt. Beskyddare och hot.
“Vad är uppdraget?” frågade jag.
“Livvakt och övervakning dygnet runt. Ett team på fyra personer. Men jag vill att du leder det. Du flyttar in hos henne, blir hennes skugga. Du ser till att hon överlever fram till rättegången.” Elias lutade sig fram. “Det här är inget spel, Claire. Människorna som är efter henne är professionella.”
Jag stängde mappen och lade min hand platt ovanpå den. “När börjar jag?”
Elias log för första gången den morgonen. “För en timme sedan. Bilen väntar utanför.”
Övergången från soldat till privat livvakt var både bekant och djupt främmande. Jag var inte längre uppbackad av en hel armé; jag hade ingen flygunderstöd att kalla in om saker gick snett. Men principerna var desamma. Situationsmedvetenhet, riskminimering, och en absolut vägran att förlora den man var satt att skydda.
Elena Rostova bodde i en lägenhet i ett äldre kvarter i stadens centrum. När jag först klev in över tröskeln, med min duffelväska över axeln, möttes jag av en kvinna som befann sig på gränsen till ett nervsammanbrott. Hon var mager, hade mörka ringar under ögonen och hoppade till vid varje ljud från trapphuset.
“Du måste vara Claire,” sa hon med en röst som darrade lätt. Hon kramade en tekopp med båda händerna som om det vore en livboj.
“Korrekt,” sa jag, min röst medvetet lugn och monoton. Jag släppte väskan och började omedelbart gå igenom lägenheten. Jag kontrollerade fönsterlåsen, drog för gardinerna i de rum som vette mot gatan och inspekterade baksidans brandtrappa. “Från och med nu, Elena, följer du mina instruktioner till punkt och pricka. Du går ingenstans utan mig. Du öppnar inga mejl från okända avsändare och du tar inte emot paket. Om jag säger åt dig att lägga dig på golvet, gör du det innan du ställer frågor. Förstått?”
Hon svalde hårt och nickade. “Kommer de att försöka döda mig?”
Jag stannade upp och tittade på henne. Jag kunde ha ljugit, sagt något lugnande, men jag visste av erfarenhet att falska förhoppningar dödar snabbare än kulor.
“Det är en möjlighet,” svarade jag ärligt. “Men mitt jobb är att se till att de misslyckas.”
De första två veckorna var en övning i extremt tålamod. Ett krig av utnötningskaraktär. Vi rörde oss sällan utanför lägenheten. När vi var tvungna att åka till åklagarens kontor för förberedande förhör, använde vi Elias team för att säkra rutterna, bytte bilar och använde bakdörrar. Jag sov på en smal soffa i hennes vardagsrum, alltid med ena örat vaket, min tjänstepistol – en Glock 19 som jag hade licens för genom företaget – dold under kudden.
Konstigt nog var det under denna tid, i denna ständiga spänning, som jag äntligen började andas ut. Ekona från mina egna trauman dränktes av nödvändigheten i nuet. Jag hade inte tid att tänka på Vanessas hånfulla leende eller min fars svikande blick när jag var tvungen att bedöma om mannen i den grå skåpbilen utanför lägenheten var en rörmokare eller en mördare. Jag var tillbaka i mitt element.
På den femtonde natten hände det.
Klockan var strax efter 02:00. Regnet slog hårt mot rutorna och maskerade de flesta ljud från gatan. Jag låg på soffan, ytligt slumrande, när något förändrades i lufttrycket. Det var en instinkt, inprogrammerad under otaliga nätter i fientligt territorium. Någon hade öppnat en dörr längre ner i korridoren utanför lägenheten. Ett lås hade dyrkats upp med för stor skicklighet för att det skulle vara en full granne.
Jag rullade ljudlöst av soffan och landade på fötterna, med Glocken redan dragen. Rummet låg i totalt mörker, precis som jag hade beordrat. Jag rörde mig som en skugga mot Elenas sovrum. Jag öppnade hennes dörr en springa och hörde hennes jämna andning. Hon sov fortfarande.
Ett svagt, nästan omärkligt klick hördes från lägenhetens ytterdörr. Någon var i färd med att forcera dödlåset.
