Och deras framtid rann långsamt över i andras händer.
— Nej, Vitia. Mina semesterpengar är vår sista reserv. Jag ger dem inte till någon annans tak eller nöjen.
— Men vi blir ju vräkta!
— Ring dina systrar då. Låt dem betala tillbaka åtminstone en del.
— Jag kan inte… Vad ska de tro? Att jag är snål? Att min fru kommenderar mig?
— Låt dem tycka att du är snål. Det är bättre än att bo på tågstationen. Bestäm själv.
Antingen ringer du dem nu, eller så packar jag mina saker i morgon och flyttar hem till min mamma.
Viktor lämnades ensam i köket. Telefonen vibrerade.
”Vitka, tack! Vi köpte en jacka till Tiomka, vi firar köpet! Du är den bästa brodern!”
Han dolde ansiktet i sina händer.
Han slets mellan kärleken till sin fru och den invanda skuldkänslan gentemot sin familj.
En vecka gick. Svetlana betalade till slut hyran med sina egna pengar, men ett inre chöld lade sig i henne.
Hon pratade nästan inte med sin man.
Viktor försökte göra allt till lags: diskade, städade, tog ut soporna.
Men Svetlana förstod — detta var bara en andningspaus.
På lördagsmorgonen skrollade hon i sociala medier och råkade gå in på Katias sida.
Det hon fick se fick henne att flyga upp.
— Vitia! Kom hit omedelbart!
På bilden log Katia, Marina och Oksana framför skyltfönstret till en elektronikaffär.
Var och en höll i en splitterny smartphone.
Bildtexten löd:
”Uppdaterat prylarna! Tack till vår älskade brorsa som alltid tänker på sina systrar!”
— Vad är det här? — Svetlanas röst darrade av raseri.
— Du sa att pengarna gick till taket och mammas undersökning!
Viktor blev blek.
— Jag… vet inte…
— De utnyttjade dig bara!
Med darrande händer ringde han upp Oksana och slog på högtalartelefonen.
— Hallå, Vitiusjka! Vi firar just nu! Såg du bilden? Nu kommer vi att ringa dig med videosamtal!
— Vadå för telefoner? — frågade han tyst. — Ni pratade ju om mamma och taket…
— Äsch, Vitia, var inte ett barn. Taket fixar vi till sen.
Och mamma sa själv: ”Låt flickorna få bli glada”. Så vi köpte dem.
— Jag gav bort mina sista pengar! Vi har ingenting att betala hyran med!
— Äh, er Svetlana blir inte fattig för det. Ni är ju stadsbor.
Sedan blev Oksanas röst affärsmässig:
— Förresten, Tania ska gifta sig. Det behövs trehundra tusen till bröllopet.
Femtio får vi ihop själva, resten ligger på dig. Du är ju vår försörjare.
Viktor stelnade.
— Trehundra tusen?!
— Tja, du får ta ett lån. I stan ger de lån till alla.
Svetlana ryckte åt sig telefonen.
— Lyssna noga nu. Det blir inget bröllop på vår bekostnad.
Och ni kommer inte att se några mer pengar. Aldrig någonsin.
Hon lade på luren.
Viktor satt med sänkt huvud.
— Du hade rätt… De utnyttjade mig bara.
— Har du äntligen fattat? Det är inte dig de älskar. De älskar din lön.
— Vad ska jag göra?
— Från och med i morgon har vi delad ekonomi. Jag betalar bara min del. Jag köper mat bara till mig själv.
— Sveta…
— Du måste lära dig att säga ”nej”.
På morgonen tillagade Svetlana en omelett med spenat och kaffe till sig själv.
Viktor kom in i köket.
— Och till mig?
Hon pekade på skåpet.
— Där finns billig makaroner och korv. Smaklig måltid.
Han stod handfallen och stelnade.
— Ska vi inte ens äta frukost tillsammans?
— Det ska vi. Men var och en äter det man själv har valt genom sina beslut.
I kylskåpet väntade bara korv på honom.
På Svetlanas hylla låg fisk, ost och avokado, markerade med klisterlappar.
Det var förnedrande. Men han förstod — det var hans eget fel.
Framåt kvällen, efter att ha kommit hem hungrig, berättade Viktor:
— Katia och Oksana ringde igen. De säger att om jag inte ger pengar, kommer Tania att ställa in bröllopet…
Svetlana ställde tyst en tallrik med kyckling framför honom.
— Ät.
Han åt glupskt.
— Smakar det bra?
— Mycket…
— Den här kycklingen kostar trehundra hryvnior. Ett lån på hundra tusen — det är mer än trehundra sådana middagar.
Är du beredd att ge bort dem för någon annans bröllop?
Viktor lade långsamt ner gaffeln.
— Nej.
— Ring då.
Han slog numret.
— Vitia! Nå, har du tagit lånet?
— Det blir inga pengar, — sa han bestämt. — Varken idag eller senare.
Och en sak till: jag kommer bara att hjälpa mamma. Personligen. Till er — inte ett öre.
Det blev helt tyst i luren.
— Vitia… vi är ju familj…
— Det räcker nu. Från och med idag bestämmer jag själv vem jag ska hjälpa.
Han lade på.
Svetlana log för första gången på länge.
— Grattis. Du har just sparat oss trehundra tusen.
