Vi hade talats vid varje natt klockan tre sedan jag hade återfått styrkan att röra tummen.

”Har du filen, Elena?” frågade Vance, hans röst stadig och professionell.

”Utredarna avslutar ärendet i morgon.”

”Om vi inte agerar nu får Victor utbetalningen och försvinner till Mexiko.”

”Jag har allt”, sade jag, och mina ögon smalnade i mörkret.

”Varenda ord.”

”Varenda bekännelse.”

”Och jag har filmen från trädgården.”

Victor trodde att han var ett geni.

Han trodde att han genom att stänga av huvudsystemet för säkerhet hade gjort huset blint.

Han visste inget om trädgårdstomten.

Veckor före branden, när jag först märkte doften av okänd parfym på hans skjortor och hur han och Chloe svävade över försäkringspappren, hade jag köpt ett set avancerade rörelseaktiverade viltkameror förklädda till trädgårdsprydnader.

Jag hade placerat en i rabatten, perfekt riktad mot källarventilerna.

Filmen var ett mästerverk i skurkaktighet.

Den visade Victor mitt i natten när han omsorgsfullt hällde premiumbensin genom ventilerna.

Den visade hur han kontrollerade sin klocka, väntade på att ångorna skulle samlas och sedan kastade en enda tänd tändsticka med den nonchalanta elegansen hos en man som slänger en cigarett.

Men kamerorna hade inte bara fångat branden.

De hade fångat samtalet efteråt, ute vid poolen, där akustiken var perfekt.

De hade skrattat.

De hade skämtat om hur den ”gamla damen” äntligen skulle bli användbar som en hög aska.

”Jag laddar upp det sista ljudet från trapphuset nu”, sade jag till brandinspektören.

”Han försökte just döda mig igen.”

”Chloe knuffade mig.”

”De är på The Gilded Rib.”

”De tror att de firar.”

”Jag ser uppladdningen”, sade Vance.

Jag kunde höra knattret av tangenter i hans ände.

”Elena, det här är mer än tillräckligt.”

”Mordbrand.”

”Försök till mord av första graden.”

”Konspiration.”

”Misshandel med dödligt vapen.”

”Vi skickar en taktisk enhet till restaurangen nu.”

”Behöver du vård?”

”Nej”, sade jag, och ett kallt leende drog i mina sydda läppar.

”Jag vill titta.”

”Du kan inte vara där, Elena.”

”Du är inte i skick att—”

”Jag ska inte till restaurangen”, avbröt jag.

”Jag ska till molnet.”

”Jag gav dig inloggningen till sjukhusets säkerhetsbypass.”

”Jag vill att du kopplar videoströmmen från mitt rum och från trapphuset till restaurangens interna skärmsystem.”

”Victor älskar stora gester.”

”Låt oss ge honom en.”

När jag lade på hörde jag steg i korridoren ovanför.

Tunga, rytmiska steg.

Det var inte polisen.

Det var sjukhusets nattvakter, och de letade efter en försvunnen patient.

Jag lutade mig tillbaka mot den kalla betongen, handen bultade där Chloes klack hade trängt igenom den.

Jag kände hur blodet svalnade och hur adrenalinet började dölja plågan.

Victor och Chloe trodde att de var rovdjuren och jag var bytet.

De insåg inte att en kvinna som redan har brunnit inte har något kvar att frukta från hettan.

Dörren högst upp i trappan gnisslade upp.

En ficklampsstråle skar genom mörkret och svepte över trappstegen.

”Mrs. Vance?” ropade en röst.

”Är ni där nere?”

Jag förblev tyst och drog mig djupare in i skuggorna på avsatsen.

Jag var inte redo att bli ”räddad” än.

Inte förrän elden jag hade tänt nådde de människor som förtjänade att brinna.

Cliffhanger: Ficklampsstrålen landade direkt på mina blodindränkta bandage, men när vakten drog efter andan vibrerade min telefon med ett sms från brandinspektören: ”Vi är på plats. Desserten är serverad.”

4. Den sista måltiden

The Gilded Rib var den sortens restaurang där serveringspersonalen bar vita handskar och vinlistan var bunden i kalvskinn.

Det var en katedral av överflöd, den perfekta scenen för Victors triumf.

Victor satt mittemot Chloe och snurrade ett glas Cabernet Sauvignon från 2012.

Han såg avslappnad ut, som om tyngden av ”tragedin” äntligen lyfts från hans axlar.

”För försäkringsbolaget”, viskade han och klingade sitt glas mot Chloes.

”Och för visdomen i att veta när man ska släppa det förflutna.”

Chloe skrattade, ljudet skar genom det låga sorlet i matsalen.

”Jag har redan tittat på takvåningen, pappa.”

”Den har fönster från golv till tak.”

”Jag kan se hela staden.”

”Inga fler dammiga antikviteter.”

”Inget mer av ’Elenas smak’.”

Plötsligt hackade den mjuka jazzen som spelades över restaurangens ljudsystem till och dog.

Gästerna tittade upp, förvirrade.

De stora dekorativa skärmarna som vanligtvis visade rullande vyer över det toskanska landskapet flimrade till svart.

Victor rynkade pannan.

”Vad händer?”

En sekund senare flammade skärmarna till liv.

Men det var inga italienska kullar.

Det var en grynig, högupplöst videoström.

Hela restaurangen tystnade.

På skärmarna syntes en kvinna.

Hon var insvept i tjocka, vita bandage och såg ut som ett spöke ur en mardröm.

Hon satt i en rullstol i en mörk korridor.

”Är det…?” Chloes röst dog bort, och hennes ansikte fick en sjukligt grå nyans.

Ljudet dånade genom restaurangens exklusiva högtalare, klart och skrämmande.

”Du borde ha brunnit till aska, Elena.”

”Nu måste vi vänta på försäkringsutbetalningen medan du tar upp plats.”

”Du är ett fult missfoster nu.”