Galina Petrovna grät så högt att Marina hörde det även genom högtalaren.

—Du är inte längre min son, — sa hon. — Den där kvinnan har tagit dig ifrån mig.

Oleg stängde av telefonen och satt tyst länge.

Marina lade sin hand på hans knä.

—Jag är ledsen, — sa hon.

Han skakade på huvudet.

—Det är inte ditt fel.

Men skuld i sådana familjer letar alltid efter den mjukaste personen.

Och hittar nästan alltid kvinnan som är trött på att försvara sig.

När Solomia blev sex månader gammal bestämde sig Marina för att ha en liten fest.

Inte för syns skull.

Inte för släktingar.

För sin egen skull.

För barnet hon väntat på i sex år.

På morgonen blåste hon upp persikofärgade ballonger, ställde fram en tårta på bordet, dukade upp piroger med körsbär och torkade golvet i barnkammaren.

På hyllan bredvid böckerna stod en liten motanka-docka.

Marina hade köpt den medan hon var gravid, den dagen läkaren för första gången sa att barnets hjärta slog jämnt.

Hon tänkte inte på mirakel.

Hon ville bara ha något varmt, hemlikt och eget i barnkammaren.

Galina Petrovna var inte inbjuden.

Oleg hade sagt det rent ut till henne.

—Mamma, så länge du inte ber Marina om ursäkt är vi inte redo att se dig på festen.

—Du kommer att få ångra dig, — svarade hon.

Han lade på luren.

Klockan tre på eftermiddagen kom vänner.

Sedan Olegs kusin.

Sedan Stepan Ivanovitj.

Han kom med en påse äpplen och en liten ask med babysockor.

Han var en tyst person.

Hela sitt liv tyst.

Marina hade aldrig sett honom bråka med sin fru inför andra.

När Galina Petrovna pressade med sin röst tittade han oftast ner i koppen, ut genom fönstret, i golvet, vart som helst utom på den hon skar ner med sina ord.

Marina trodde då att han var svag.

Senare skulle hon förstå att ibland är tystnad inte svaghet.

Ibland är det en långvarig rädsla som man har vant sig vid alldeles för mycket.

Klockan 16:27 ringde det på dörren.

Marina öppnade och såg Galina Petrovna.

Hon stod där med en present i silverpapper och ansiktet av en kvinna som förberett sitt tal i förväg.

—Farmor har rätt att se sitt barnbarn, — sa hon högt.

Rummet hörde det.

Oleg kom ut från köket.

—Mamma, vi hade en överenskommelse.

—Du hade en överenskommelse med din fru, — svarade hon. — Men jag kom till min familj.

Ordet “min” uttalade hon som om Marina och Solomia bara var tillfälligt upptagna främmande platser.

Marina började inte bråka vid tröskeln.

Hon ville inte ha en scen framför barnet.

Det var den första återhållsamheten.

Hon backade bara och sa:

—Fem minuter. Utan kommentarer.

Galina Petrovna log.

—Vad snäll du är.

Det leendet var början.

Hon gick fram till Solomia, tog henne i famnen utan att fråga och började studera barnet alldeles för noggrant.

—Sex månader har gått, — sa hon. — Har färgen satt sig än?

Det blev tyst i rummet.

Musiken spelades från telefonen, men ingen hörde den längre.

En sked stannade över tårtan.

En gäst sänkte blicken.

Stepan Ivanovitj knep om koppen med båda händerna.

Någon låtsades rätta till en servett.

Ingen ville bevittna detta, så alla blev som möbler.

—Och hon är fortfarande så mörk, — tillade Galina Petrovna.

Marina kände hur blodet rusade till ansiktet.

Hon hade kunnat skrika.

Hon hade kunnat rycka dottern ur svärmoderns händer.

Hon hade kunnat säga alla ord som samlats sedan första dagen på sjukhuset.

Hon gjorde det inte.

Det var den andra återhållsamheten.

Hon sa lugnt:

—Ge mig min dotter.

—Dramatisera inte.

—Ge mig min dotter.

Oleg kom fram och tog Solomia själv.

Barnet började gråta direkt, med det där rädda, avbrutna ljudet som Marina sedan länge skulle höra om nätterna.

Och då sa Galina Petrovna:

—Jag kräver ett DNA-test. Om den här flickan inte är min sons blod, ska hon inte bära vårt efternamn.

Efter den meningen förändrades Oleg.

Inte högljutt.

Inte teatraliskt.

Han blev bara en främling för sin mamma.

—Gå ut, — sa han.

—Kastar du ut din egen mor?

—Jag kastar ut en kvinna som förnedrar mitt barn.

Marina tryckte Solomia mot sig.

—Och om du rör henne en gång till för att förnedra henne, ringer jag polisen.

Galina Petrovna gick ut i trapphuset, gråtande, skrikande och lovande att sanningen skulle komma fram.

Stepan Ivanovitj gick sist.

Vid dörren stannade han, som om han ville säga något till Marina.

Men han sa inget.

Han tittade bara på Solomia, sedan på Oleg, och i hans ansikte fanns något som Marina inte förstod då.

Rädsla.

Klockan 21:43 hade gästerna gått.

Oleg stod i barnkammaren på knä framför sin fru.

—Vi behöver inte bevisa någonting, — sa han. — Jag tror dig.

Marina såg på sin dotter.

Solomia hade öppnat sin lilla hand på hennes bröst.