David försökte skriva brev till mig från fängelset. De första breven var fulla av hot och anklagelser. När han insåg att det inte fungerade, övergick han till böner, till de gamla manipulationerna, om förlåtelse, om att vi var familj, om att han hade förändrats.
Jag läste dem aldrig förbi de första meningarna. Jag lade dem oöppnade i en låda, och till slut bad jag fängelset att returnera dem till avsändaren. Bandet var kapat. Jag hade accepterat att den son jag en gång vagglat och sjungit för var borta, utraderad av den man han valde att bli. Att sörja barnet var tillåtet, men att skydda förövaren var över.
På min sjuttiofemte födelsedag satt jag på min altan och drack kaffe med Sarah, som hade rest över halva landet för att hälsa på, och några nya vänner från den lokala bokklubben. Vi skrattade, solen värmde mina kinder, och livet kändes, mot alla odds, helt fantastiskt.
Jag hade inte bara överlevt buren. Jag hade krossat låset, tagit nyckeln och slängt den i havet. Jag var inte längre någons fånge. Jag var Elin. Och jag mådde bra.
