Jag sträckte ut handen och fäste pilotvingarna på slaget till min olivgröna jacka som hängde över stolsryggen. De satt där de hörde hemma. Jag var Natalie Vance. Fysiklärare. Testpilot. Jag stängde inte av mig själv längre. Världen var fylld av krafter som försökte dra en neråt, dra en in i mörkret, in i kompromisser och lögner. Men jag visste hur man fann lyftkraften. Jag visste hur man tvingade upp nosen när allt annat föll.
Och imorgon, när solen gick upp över Nevadas öken, var det dags att börja flyga igen.
