Mormor Eleanor brast ut i ett kort, befriande skratt som lät som porlande vatten. Hon kramade om min arm så hårt att det nästan värkte i fingrarna, men det var en god smärta. Det var känslan av liv. Det var känslan av att höra hemma.
För första gången i mitt liv tittade jag inte bakåt för att se om någon komspringande för att skälla ut mig. Jag tittade bara rakt fram, mot horisonten där solen just höll på att bryta igenom molnen.
