”Sophia är vadå, mamma? Sörjande?” avbröt Clare med en röst som skar genom rummet likt krossat glas. Hon ställde sig bredbent mitt på den mönstrade ullmattan, med hakan högt lyft och ögonen fästa på mig. ”Vi sörjer alla. Men vissa av oss har mer att förlora än andra.”

Jag såg på min familj. På den krossade illusionen av sammanhållning. På Sam, den lilla oskyldiga pojken med Clares ögon, som ovetande hade använts som ett vapen i sin mammas giriga krig. Jag kände en oerhörd sorg för honom. Men jag kunde inte stanna.

”Jag åker hem nu,” sa jag till mina föräldrar. ”Snälla, ring mig inte på ett tag. Jag behöver vara ifred.”

Jag gick fram till Sam, hukade mig ner och klappade honom mjukt på huvudet. ”Hejdå, gubben. Lek snällt med traktorn.”

”Hejdå, faster Sophia,” sa han och log stort, obekymrad av de vuxnas värld som rasade samman omkring honom.

Jag reste mig upp och gick mot hallen. När jag öppnade ytterdörren och klev ut i trapphuset slog den fuktiga kylan från det eviga Boston-regnet emot mitt ansikte. Jag andades in djupt, kände hur luften fyllde mina lungor, renare och klarare än den varit på veckor.

”Änka” var fortfarande ett ord jag höll på att lära mig. Men just nu, när jag gick nerför de knarrande trapporna och ut i den stormiga eftermiddagen mot en framtid som uteslutande var min egen, kände jag något jag inte hade förväntat mig.

Jag kände mig fruktansvärt fri.