Snön fortsatte att falla över Cleveland, ett tungt och tyst täcke som begravde stadens hemligheter, men inne i Evan Monroes verkstad var luften tjock av spänning. Lukten av motorolja och gammalt kaffe blandades med den skarpa, kalla doften av vinter som jag hade fört med mig in. Evan satt tyst framför sin slitna bärbara dator. Skärmens blåa ljus kastade hårda skuggor över hans ansikte. Hans händer, valkiga och mörka av olja, rörde sig med oväntad precision över tangentbordet.

Plötsligt fylldes luften av ljudet av sirener. De kom närmare, snabbt. Evan hade inte bara ringt mig för att varna mig; han hade ringt polisen. Röd och blå saftblandare färgade den vita snön när flera polisbilar sladdade in på motellets parkering och omringade Erics stadsjeep.

Eric vände sig om och såg poliserna kliva ur med dragna vapen. Han försökte inte ens fly. Han sjönk ihop, som om luften hade gått ur honom, och lät dem sätta handfängsel på honom. Natalie satt förmodligen redan i ett förhörsrum någonstans i staden.

När de ledde bort honom, möttes våra blickar en sista gång. Han letade efter kvinnan han hade krossat, kvinnan han trodde skulle sitta tyst i skuggorna. Men hon fanns inte där.

En stund senare rullade Evans slitna pickup in på parkeringen. Han lutade sig ut genom rutan och log.

“Behöver du skjuts?” frågade han.

Jag gick fram till bilen, öppnade dörren och klev in i värmen. “Ja,” sa jag. “Kör.”

Vi körde genom ett Cleveland som höll på att vakna. Snön hade slutat falla, och morgonsolen bröt fram genom molnen och fick staden att glittra. Det gamla grannskapet skulle få stå kvar. Människorna där skulle inte vräkas.

Jag visste inte vad framtiden bar med sig. Jag hade inget jobb kvar, min taxi var gömd på en skrotgård, och mitt gamla liv var borta för alltid. Men när jag satt där i passagerarsätet bredvid Evan, och såg staden breda ut sig framför oss, kände jag något jag inte hade känt på väldigt länge. Jag kände mig fri.