Vid hans fötter låg Zara. Hon tyckte inte om stormar – åskan påminde också henne om artillerield – men hon visade ingen rädsla. När en särskilt kraftig åskknall rullade över huset, lyfte hon bara på huvudet, tittade upp på Daniel och gav ifrån sig en djup suck innan hon lade ner huvudet på hans tofflor igen.
Daniel stängde boken och lade handen på hennes sida. Han kände hennes hjärtslag, lugna och starka. Han tittade på lågorna som dansade i den öppna spisen och kände en oerhörd våg av tacksamhet skölja över sig. De hade varit trasiga, båda två. Två soldater som samhället hade räknat bort, den ena dödförklarad och den andra dömd på förhand. Men de hade hittat varandra i mörkret, och tillsammans hade de lyckats bygga ett ljus som nu hjälpte till att leda andra hem.
“Vi klarade det, tjejen,” mumlade Daniel i den varma tystnaden i rummet.
Zara svarade med att sluta ögonen och långsamt vifta på svansen, ett enda tungt slag mot golvplankorna. Stormen rasade utanför, men inne i stugan, under beskyddet av varandras sällskap, rådde absolut frid.
