Skärmens kalla blå ljus kastade långa, förvridna skuggor mot tunnelbanestationens kaklade väggar. Orden ekade i Daniels huvud, studsade mot insidan av hans kranium som en instängd fågel. Någon du pratade med senast i morse. Han stängde laptopen med en smäll, drog handen över sitt smutsiga, blödande ansikte och försökte tvinga sin utmattade hjärna att fokusera. Vem hade han pratat med i morse? Hans liv var medvetet isolerat. Han köpte sitt kaffe av en tystlåten man i en kiosk, han nickade åt sin hyresvärdinna. Och sedan fanns Elias.

“Packa din väska och försvinn,” sa Daniel kallt. “Om jag ser dig igen, eller om du varnar dem, lovar jag dig att Cirkeln kommer vara ditt minsta problem.”

Han lämnade antikvariatet, lät larmet börja tjuta bakom sig och försvann in i morgonvimlet. Tiden var knapp. Om algoritmen integrerades vid midnatt skulle Cirkeln bli osynlig, omöjlig att spåra, och deras ekonomiska diktatur skulle vara ett faktum. Han behövde vapen, han behövde en plan, och framför allt behövde han tillgång till servern där de förvarade källkoden.

Genom de gamla kanalerna från sitt tidigare liv letade han upp en säkerhetslucka han hade lämnat kvar i källkoden – en “bakdörr” som bara han och Michael kände till. Om han kunde komma tillräckligt nära nätverket inifrån Grand Hotel, kunde han inte bara radera algoritmen, utan också ladda ner hela Cirkelns register och skicka det till varje nyhetsredaktion, polisbyrå och underrättelsetjänst i världen.

När kvällen föll hade Daniel förvandlats. Den slitne, jagade mannen var borta. Iklädd en stulen, skräddarsydd smoking och med ett förfalskat VIP-pass i handen, klev han in genom Grand Hotels snurrande mässingsdörrar. Kristillkronorna gnistrade, champagnen flödade, och luften var tjock av dyra parfymer och den dolda doften av makt. Han rörde sig genom trängseln av kostymer och aftonklänningar, hans blick ständigt sökande.

Och där var hon.

Elena. Hon bar en blodröd klänning som svepte runt henne som flytande eld. Hennes leende var lika bländande, lika bedrägligt vackert som han mindes det. Hon stod bredvid Arthur Sterling, som skrattade åt ett skämt, ovetande om den annalkande stormen. Daniel kände inget när han såg henne, bara det kalla fokuset hos en jägare. Han väntade till hon ursäktade sig för att gå mot damrummet, och följde efter henne genom de marmorklädda korridorerna.

När hon stängde dörren om sig klev han fram från skuggorna, greppade tag i hennes arm och tryckte henne in i ett av de mörklagda VIP-rummen intill. Hon drog efter andan för att skrika, men han lade snabbt handen över hennes mun.

“Skrik inte,” viskade han i hennes öra. “Det är bara jag, Elena.”

Han släppte handen, och hon ryggade tillbaka, hennes ögon vidgade i ren chock. “Daniel? Hur… du är död, de sa att du var död.”

“De hade fel,” sa han, hans röst ett iskallt rakblad i det tysta rummet. “Och du är inte lika bra på att städa upp dina spår som du trodde, min älskade. Jag vet allt. Om Cirkeln, om algoritmen. Om lögnen.”

Hennes ansikte blev askgrått, den polerade fasaden krackelerade på ett ögonblick. Till hans förvåning föll hon inte i gråt eller försökte förneka det. Istället sjönk hennes axlar ner, och en djup, utmattad suck lämnade hennes läppar.

“Du borde ha stannat gömd, Dan,” sa hon tyst. “Du har ingen aning om vad du har klampat in i. De kommer inte bara döda dig den här gången. De kommer att krossa allt du någonsin brytt dig om.”

“De har redan tagit allt,” svarade han och tog ett steg närmare, lät henne känna intensiteten i hans vrede. “Och i natt tar jag tillbaka det. Du har Cirkelns passerkort till serverrummet. Ge mig det.”

Elena skakade på huvudet, tårar brände plötsligt i hennes ögon. “Om jag gör det, dör jag. Sterling litar inte på någon. Han har övervakning överallt. Om nätverket går ner ikväll, vet de att det var jag som släppte in dig.”

“Då får du välja, Elena,” sa han skoningslöst. “Antingen dör du för deras lögner, eller så rättar du till det du förstörde och kanske, bara kanske, får du chansen att starta om.” Han räckte fram handen. Tystnaden mellan dem var öronbedövande, bruten endast av de dämpade ljuden från festen utanför. Hon stirrade på hans framräckta hand, sedan in i hans ögon, letande efter den man hon en gång hade lurat. Men hon hittade bara ett tomrum, en man smidd av det svek hon själv hade skapat.

Långsamt, med darrande fingrar, öppnade hon sin lilla aftonväska och drog fram ett svart passerkort utan märkning. Hon lade det i hans hand.

“Serverrummet är på femte våningen, rum 512. Men de har tre vakter utanför,” viskade hon. “Gör vad du måste göra, Dan. Men förlåt mig aldrig.”

“Det kommer jag inte,” sa han och vände sig om utan att se tillbaka.

Hissen upp kändes som en evighet. Han förberedde sig mentalt, greppade hårt om det lilla metallföremål han burit med sig i fickan. Det var en överbelastningsenhet, konstruerad av komponenter han köpt på svarta marknaden under eftermiddagen. När hissdörrarna gled upp på femte våningen möttes han direkt av de tre vakterna – enorma, stenansiktade män i svarta kostymer.