“Jag fick ett brev från fängelset igår,” sa Judith plötsligt, hennes röst var helt neutral.
Jag stelnade till för en sekund, men tvingade mig själv att andas djupt och slappna av i axlarna. “Och?”
“Han ber om ursäkt. Säger att han har hittat Gud. Ber mig att skicka pengar till fängelsekiosken för att han inte har råd med ordentliga hygienartiklar, och han bad om din nya adress.”
Jag tittade på henne, kände hur pulsen steg något. “Vad gjorde du med det?”
Judith log. Det var ett sällsynt, genuint leende som för första gången nådde hela vägen upp till hennes ögon och fick rynkorna att framträda. “Jag rev det i små, små bitar. Sedan lät jag trädgårdsmästaren blanda ner pappersstrimlorna som kompost till mina rosor. Det är dags att något vackert växer ur det där skräpet.”
Jag stirrade på henne i en sekund innan ett skratt bröt fram. Ett äkta, oförfalskat skratt som bubblade upp från botten av min mage, fritt och klart. Judith började också skratta, ett torrt men hjärtligt ljud som ekade över verandan.
När jag körde hem den kvällen, låg mina nycklar exakt där de skulle i min väska. Minnet av bilresan, vinden genom de nedvevade fönstren, radion som spelade en gammal poplåt, var glasklart. Jag visste vem jag var. Jag litade på mina ögon. Jag litade på mitt sinne.
Och viktigast av allt: ingen skulle någonsin kunna intala mig något annat igen. Klockan var min. Glaset var mitt. Och livet, äntligen, var helt och hållet mitt eget.
