“Men det är det fina med att bli en mamma,” lade jag till utan att se tillbaka. “Man vaknar alltid upp när ens barn är i fara.”
Jag klev ut genom glasdörrarna. I korridoren väntade två poliser, och när de gick in för att sätta handklovar på Mark drog jag ett djupt andetag. Luften kändes renare. Himlen utanför sjukhusets fönster var klar och blå. Mardrömmen var över, och jag, tillsammans med mitt barn, hade hela livet framför oss. Vi var äntligen fria.
