Kapitel 2: Mötet på sjukhuset
Jag fann Laura utanför barnavdelningens intensivvårdsavdelning. Hon såg helt förödd ut. Hennes dyra kashmirtröja var skrynklig, håret hängde i toviga slingor runt ett ansikte som var blekt som papper, och hennes ögon var röda och svullna av gråt. När hon fick syn på mig i korridoren, restes hon upp med en rörelse som nästan såg mekanisk ut.
För ett ögonblick trodde jag att hon skulle kasta sig i mina armar, att sorgen efter de sjuka barnen skulle bryta ner murarna mellan oss. Men istället stannade hon ett par meter bort, och blickarna vi utbytte var fyllda av en isande, gemensam skräck.
”Hur mår de?” viskade jag, och min röst lät främmande ens i mina egna öron.
”Läkarna … de vet inte ännu”, stötte Laura fram, och hennes röst sprack i en kvävd snyftning. ”De kräks oavbrutet. De har kramper. De har skickat prover till ett toxikologiskt laboratorium i Manhattan. De säger att det rör sig om en syntetisk substans, något som verkar gradvis.”
Hon tittade på mig, och i den blicken låg en insikt som gjorde mig yr. Hon visste. Eller åtminstone misstänkte hon något som var för fruktansvärt för att sägas högt.
”Var är Thomas?” frågade jag.
Lauras ansikte förvandlades på en millisekund från skräck till en skoningslös, brinnande fasa som övergick i ursinne. Hon tog ett steg fram mot mig, och hennes röst sjönk till ett väsande:
”Thomas svarar inte i telefon. Han lämnade huset för två timmar sedan och sa att han var tvungen att åka till kontoret för att ordna med några papper. Men jag ringde hans chef. Han har inte varit på kontoret på hela veckan.”
Mitt hjärta missade ett slag. Inte på hela veckan.
”Vad menar du?” fick jag fram.
”Jag menar”, sa Laura och hennes röst darrade av undertryckt hat och desperation, ”att chokladasken kom med posten igår morse. Thomas var ovanligt ivrig att jag skulle öppna den med barnen. Men jag lät den ligga eftersom du kom förbi med den. Och sedan … du sa till honom i telefonen att du hade gett den till oss.”
Hon slöt ögonen ett kort ögonblick som för att stänga ute verkligheten.
”När du berättade det för honom, hörde jag honom skrika i andra änden av linjen hemma i hallen. Han trodde att jag inte hörde. Han skrek att du skulle ha ätit den. Att det var menat för dig.”
Kapitel 3: Det förflutna som kom ikapp
Korridoren tycktes krympa omkring oss. Sanningen hängde i luften mellan oss, tung och kvävande som gas.
Thomas hade inte skickat choklad för att fira min födelsedag. Han hade skickat en mordvapenförpackad gåva. Men varför? Varför skulle min egen son, som jag hade offrat mitt liv för, vilja röja mig ur vägen?
Svaret slog ner i mig med kraften av ett sl slag. Pengar.
För tre månader sedan hade jag gått igenom mina tillgångar med min bankman. Mitt lilla hus i upstate New York, som hade stigit enormt mycket i värde, samt mina besparingar efter ett helt livs sparsamhet. Thomas hade nyligen köpt ett enormt hus i förorten som han inte hade råd med, och hans företag höll på att rasa samman på grund av dåliga investeringar. Han hade bett mig om ett lån på tre hundra tusen dollar veckan innan. Jag hade sagt nej. Jag hade sagt att jag behövde pengarna till min egen ålderdom och vård.
Han hade blivit rasande då, men han hade spelat trevlig när han gick därifrån. Och sedan hade han kommit på den här lösningen. Om jag dog av en plötslig, mystisk hjärtattack eller förgiftning i mitt ensamma hus i skogen, skulle hans namn stå först som ensam arvinge till allt jag ägde. Ingen skulle ha ifrågasatt det. En kvinna på nittionio år – nej, sextionio år – kunde drabbas av vad som helst.
Men hans egen girighet och hans egen feghet hade ställt till det för honom. Han hade varit så rädd att jag skulle äta chokladen ensam och dö tyst i mitt hem att han hade ringt för att kontrollera saken. Och när han fick veta att det var Laura och hans egna barn som hade ätit den istället, brast hans kalla fasad. Han hade inte skapat ett gift som dödade på en sekund; han hade valt något som verkade långsamt, kanske för att det skulle se ut som en naturlig sjukdom, vilket innebar att han nu satt i panik eftersom hans egna barn fick i sig samma dos.
Kapitel 4: Polisen anländer
Innan Laura hann säga mer hördes tunga steg längre ner i korridoren. Två män i civila kläder, med polisbrickor synliga i snören om halsen, närmade sig oss. En av dem, en äldre man med grått hår och trötta ögon som såg allt, stannade framför oss.
