“Jag vill ha det naturligt,” viskade jag, för jag visste att om jag skapade en scen nu, skulle det bara underlätta deras plan att stämpla mig som hysterisk. “Men snälla… kan jag få lite isvatten? Bara jag och sjuksköterskan en kort sekund. Jag känner mig så kvävd.”
Mark spände sig, men Eleanor lade en lugnande hand på hans arm. “Självklart, älskling. Mark och jag går ut och hämtar lite kaffe. Vi är precis utanför.”
Så fort dörren stängdes bakom dem förändrades Karins kroppsspråk. Hon gick snabbt fram till sängen och lutade sig ner. “Sarah,” viskade hon, hennes röst var plötsligt väldigt skarp. “Du är livrädd för dem. Vad pågår?”
Tårarna brände bakom mina ögon. Jag hade sekunder på mig. “De tänker ta honom,” andades jag fram, min röst bröts. “De planerar att få mig tvångsinlagd för förlossningspsykos direkt efter att han är född. Läkaren, Dr. Evans, är inblandad med hans mamma. Om de tar min son kommer jag aldrig att få se honom igen. Och jag tror… jag tror inte att jag kommer att överleva det.”
Karin frös till. Hennes blick flackade mot dörren, sedan tillbaka till mig. Hennes ansiktsuttryck hårdnade av ren, tyst beslutsamhet.
“Dr. Evans går inte på sitt pass förrän klockan sex på morgonen,” sa hon snabbt. “Nu är klockan fyra. Den jourhavande förlossningsläkaren är Dr. Martinez. Hon tolererar inget skitsnack. Och Mark och hans mamma kommer inte att få som de vill.”
“Men vad kan jag göra?” snyftade jag tyst när nästa värk började bygga upp. “Jag har ingenting.”
“Du har mig,” sa Karin och grep min hand hårt. “Här är vad vi ska göra. När bebisen är född, kommer jag att iscensätta en medicinsk nödsituation. En blödning. Vi kommer att behöva kasta ut din man och hans mamma ur rummet omedelbart för ‘livräddande åtgärder’. Under det kaoset flyttar vi dig. Jag har en vän inom polisen som arbetar med enheter för våld i nära relationer. Hon är i tjänst inatt.”
Innan jag hann svara, slogs dörren upp igen. Mark klev in med två kaffekoppar, hans leende krampaktigt. “Allt bra här inne?”
“Allt är perfekt,” sa Karin och rätade på sig. Hon gav mig en sista, omärklig nickning. “Men vi närmar oss. Det är dags att krysta.”
De närmaste nittio minuterna var ett töcken av smärta, skrik och blod. Mark stod vid min sida och höll min hand i ett järngrepp, viskande hotfulla “uppmuntrande” ord i mitt öra som lät som kärlek för alla andra i rummet. “Kämpa på, Sarah. Snart är det över. Snart tar vi över.”
Men jag fokuserade bara på Karins röst. Och klockan 05:42 på morgonen, fylldes rummet av ett gällt, kraftfullt skrik.
“Det är en pojke,” log Dr. Martinez och lade det varma, hala knytet på mitt bröst.
I samma sekund som jag kände hans lilla, dunkande hjärta mot min hud, försvann all rädsla. Det enda som återstod var ett lejoninnas instinkt. Jag tittade ner på min son, hans mörka hår och små knutna nävar, och jag visste att ingen i hela världen skulle få ta honom ifrån mig.
Mark trängde sig fram, kameran i högsta hugg. Eleanor var plötsligt där och sträckte ut armarna. “Ge mig mitt barnbarn. Han måste tvättas. Du ser för svag ut, Sarah.”
Hon sträckte sig fram för att rycka min son från mitt bröst.
“Nej!” skrek jag och höll honom tätare intill mig.
“Sarah, var inte hysterisk,” sa Mark kallt, hans röst höjdes tillräckligt för att läkaren skulle höra. “Mamma försöker bara hjälpa till. Du är uppenbarligen inte stabil just nu.”
Det var Karins tur. Hon tittade på monitorn, tryckte snabbt på en dold larmknapp och skrek plötsligt ut: “Doktor, vi har en massiv blödning! Trycket sjunker drastiskt!”
Maskiner började plötsligt pipa frenetiskt (jag insåg senare att Karin hade dragit ur en sensor). Blod tryckte fram, och Karin välte avsiktligt en bricka med instrument som kraschade i golvet med ett öronbedövande oväsen.
“Ut!” skrek Dr. Martinez direkt och vände sig mot Mark och Eleanor. “Alla icke-medicinska personer ut ur rummet, nu! Vi förlorar henne!”
“Vad händer?!” ropade Mark, och för första gången såg han genuint panikslagen ut, inte av oro för mig, utan över att tappa kontrollen över situationen.
“Ut, om ni inte vill se henne förblöda!” röt Karin och knuffade bokstavligen ut en protesterande Eleanor och Mark genom dörrarna innan hon smällde igen dem och låste.
Sorlet utanför var dämpat. Karin vände sig omedelbart mot mig. Parningen var borta. Läkaren Martinez, som Karin snabbt hade informerat under tiden Mark var ute efter kaffe, stod redan redo med en rullstol som hon dragit fram bakom ett draperi.
“Upp med dig, Sarah. Du är starkare än du tror. Vi har exakt fyra minuter på oss innan Mark börjar slå in dörren eller kräver att få prata med Dr. Evans,” sa Dr. Martinez bestämt.
