Adrian spottade blod på det vita marmorgolvet, hans ögon flackade desperat efter en utväg. ”Det… det var ingen! Pojken hittar på! Du vet hur barn är, de har en livlig fantasi!”

Men Massimo släppte inte blicken. Han sneglade mot Noah, som stod tryggt gömd bakom sin morfars ben, fortfarande med ett krampaktigt grepp om sin mammas darrande hand. Sofia grät ljudlöst. Hennes långärmade spetsklänning, som tidigare hade sett så elegant ut, framstod nu för vad den verkligen var: en sköld. Ett sätt att dölja månader av terror.

”Min sonson ljuger inte,” sa Massimo mjukt, innan han plötsligt kastade Adrian tillbaka mot golvet. Han vände sig mot Evelyn, som stod blickstilla med en röd handflata avtecknad över sin kind. Evelyn, Adrians mamma, hade alltid varit en giftig närvaro i Sofias liv, men nu föll hennes mask av förfining till marken.

”Ni är alla galna!” skrek Evelyn gällt och försökte rätta till sin dyra pärlhalsband. ”Min son är en respekterad man! Och hon,” hon pekade ett darrande finger mot Sofia, ”hon har förstört honom med sina ständiga krav och sin svaghet!”

Massimo lyfte bara handen och två av livvakterna grep Evelyn i armarna. Hennes protester drunknade i tystnaden från resten av gästerna, som stod paralyserade av skräck längs väggarna.

”Ta ut gästerna,” beordrade Massimo en av sina män. ”Ingen får lämna egendomen förrän de har lämnat ifrån sig sina telefoner. Detta är en familjeangelägenhet nu.”

När dörrarna stängdes bakom den sista skräckslagna väninnan, föll Sofia ihop på knä. Hon orkade inte spela spelet längre. Massimo var omedelbart vid hennes sida, hans enorma, ärrade händer smekte varsamt hennes tårdränkta ansikte.

”Berätta för mig, min lilla fågel,” viskade Massimo, och för första gången på decennier bröts hans stenhårda fasad. Tårar glänste i den gamle patriarkens ögon. ”Vad har detta monster gjort mot dig?”

Sofia tog ett skakigt andetag och rullade långsamt upp ärmarna på sin klänning. Det var inte bara blåmärken. Där fanns brännmärken, rivsår och djupa, mörka ärr som berättade en historia om systematisk misshandel. Massimo slöt ögonen och drog in ett skarpt andetag när han såg skadorna.

”Främlingen…” Sofias röst sprack, men hon tvingade sig själv att fortsätta. Hennes blick var nu fäst vid Adrian, fylld av ett nyfunnet hat som trängde undan rädslan. ”Han hette doktor Volkov. Adrian tog hit honom för tre veckor sedan, när du var i Italien, pappa.”

Adrian försökte resa sig, paniken lyste i hans ögon. ”Sofia, håll käften! Du vet inte vad du pratar om!”

En av livvakterna sparkade obarmhärtigt undan benen på Adrian, som föll ihop i ett stönande vrak.

”Låt henne prata,” röt Massimo.

”Han var inte en vanlig läkare,” fortsatte Sofia, hennes röst blev starkare i takt med att sanningen äntligen kom ut i ljuset. ”Han var en kemist. Adrian och Evelyn hade kommit på att om jag dog i barnsäng, skulle hela min arvslott tillfalla Adrian. Men de ville inte vänta. De ville ha kontrollen över företaget nu.”

Massimo stelnade till. Hans imperium, byggt på blod, svett och decennier av strategiska allianser, hade varit målet hela tiden.

”Adrian låste in mig i gästrummet i källaren,” snyftade Sofia och höll armarna om sin stora mage, som för att skydda det ofödda barnet. ”Volkov kom dit varje kväll i en vecka. Han gav mig injektioner. Små doser av ett gift som skulle simulera hjärtsvikt. De tvingade mig att skriva på överlåtelsedokumenten medan jag var påverkad, annars hotade Adrian med att göra Noah illa.”

Noah, som lyssnade med stora ögon, kramade Sofias ben hårdare. ”Pappa sa att han skulle slänga ut mina leksaker om jag berättade,” sa den lille pojken med en röst som skar genom rummet som en kniv.

Massimo reste sig upp. Han var en man som hade lämnat maffians våldsamma värld bakom sig för årtionden sedan för att ge sin dotter ett respektabelt liv, men i det ögonblicket återvände demonerna från hans förflutna. Han tog av sig sin kavaj, vek den omsorgsfullt och lade den över en stol. Sedan kavlade han upp ärmarna på sin vita skjorta.

”Du trodde att du kunde ta min dotter,” sa Massimo till Adrian, med en röst som var skrämmande lugn. ”Du trodde att du kunde stjäla mitt arv och mörda mitt barnbarn, och att du skulle komma undan med det?”

Evelyn, som fortfarande hölls fast av livvakterna, började gråta hysteriskt. ”Massimo, snälla! Det var inte min idé! Det var Adrians! Han har spelat bort miljoner på illegala kasinon! Han var desperat!”

”Håll käften, din gamla häxa!” skrek Adrian och spottade mot sin egen mor. ”Det var du som hittade Volkov! Det var du som sa att hon var för svag för att överleva förlossningen ändå!”

Det fanns ingen återvändo nu. Sanningen låg blottad, lika ful och förvriden som de två människorna på golvet. Massimo vände sig mot sin mest betrodda man, Luca.