Rummet blev plötsligt väldigt kallt. Luften verkade sugas ut ur polisstationens lilla fönsterlösa mötesrum. Jag stirrade på fotografiet, på kvinnan jag hade kramat, skrattat med och tröstat när hon påstod sig ha problem med falska pojkvänner. Hennes leende på bilden var exakt detsamma som hon hade gett mig för bara några dagar sedan när hon höll fram porslinsfatet.

Jag stängde telefonen, reste mig upp och gick ut ur rättssalen innan han ens hunnit ledas iväg.

Vårsolen bländade mig när jag klev ut på stentrappan utanför domstolen. Staden rörde sig runt omkring mig, högljudd, kaotisk och levande.

Nora Kim stod och väntade vid min bil. Hon hade en mapp i handen.

“Skilsmässopappren,” sa hon med ett litet leende. “Eller snarare, annulleringspappren. Domaren skrev under dem för tio minuter sedan. Det är över, Claire.”

Jag tog emot mappen. Pappren inuti intygade att äktenskapet aldrig hade existerat i lagens mening. Sex år, raderade med ett bläckstreck.

“Tack, Nora,” sa jag och andades in den friska luften. “För allt.”

“Vad ska du göra nu?” frågade hon och öppnade bildörren åt mig.

Jag tittade upp mot skyskraporna, mot glasfasaderna som reflekterade ljuset. För första gången på mycket länge kände jag inte för att se mig över axeln. Jag kände inget behov av att leta efter dolda motiv i någons leende. Evelyn hade haft fel. Hon hade inte tagit min förmåga att lita på människor; hon hade bara lärt mig att värdesätta den gåvan högre, och att vara extremt noga med vem jag gav den till.

“Jag ska åka tillbaka till kontoret,” sa jag. “Vi har ett styrelsemöte klockan två. Och sedan, ikväll…” Jag log, ett äkta leende som nådde ögonen. “…ska jag bjuda mig själv på en oerhört dyr middag, och jag tänker inte låta någon annan beställa vinet.”