Eleanor skickade mig ett enda brev via rekommenderad post. Det var ett fegt, hotfullt brev skrivet med snirklig handstil, där hon anklagade mig för förtal, emotionellt lidande och krävde att jag skulle ersätta henne för den klänning hon hade köpt till bröllopet. Min advokat skickade ett kort, iskallt svar som påminde henne om att bedrägeri är ett allvarligt brott, att försök till olovlig appropriering av en annan persons identitet för ekonomisk vinning är straffbart, och att om hon någonsin kontaktade mig igen, skulle vi överlämna all dokumentation vi hade samlat in till polisen.
Jag hörde aldrig av Eleanor igen.
Ett år senare satt jag på mitt nya kontor. Sjukhusnätverket hade lagt märke till mitt systematiska arbete med att upptäcka och eliminera risker, och jag hade blivit befordrad till biträdande chef för hela den administrativa avdelningen. Mitt jobb handlade, ironiskt nog, om att granska siffror och säkerställa att ingen försökte gömma stora, dyra problem under ytan.
Det var fredag eftermiddag. Jag tittade ut genom mitt fönster över staden, där solen höll på att gå ner och färgade himlen i nyanser av guld och rosa. Ärret efter Lucas svek fanns där, en osynlig påminnelse om att alltid lita på min instinkt, att aldrig ignorera de röda flaggorna för kärlekens skull. Men det gjorde inte ont längre. I dess ställe fanns en djup, grundmurad respekt för min egen styrka.
Jag hade räddat mig själv. Jag var ingen mulåsna. Jag var kvinnan som såg fällan, vägrade bära lasset, och gick sin egen väg. Och när jag stängde min dator för helgen, log jag. Jag var fri, jag var framgångsrik, och jag tillhörde ingen annan än mig själv.
