”När jag såg honom närma sig dig…” viskade han mot mitt hår, och hans röst var hes av en känsla han aldrig visat förut. ”Jag trodde jag skulle förlora förståndet, Daisy. Jag kan inte förlora dig.”

Jag tittade upp på honom. ”Du kommer inte att förlora mig. Jag stannar här.”

Mitt i den myllrande balsalen, omgivna av hundratals människor, böjde han sig ner. När hans läppar mötte mina försvann hela världen. Kyssen var mjuk men fylld av all den passion och spänning som hade byggts upp mellan oss under månaderna. Det smakade av löften, av trygghet, och av en kärlek som var stark nog att övervinna vilket mörker som helst.

Den där kvällen på restaurangen, när luften slogs ur mina lungor, trodde jag att mitt liv var över. Jag hade fel. Det var precis då det började.