Jag tittade ner på mina händer. ”Han… han var min fästman. I min hemstad. Han lämnade mig för Catherine veckorna innan bröllopet, och såg till att jag förlorade allt. Mitt rykte, mina besparingar. Jag flydde hit för att börja om. Jag trodde aldrig att han skulle hitta mig.”

En farlig skugga passerade över Alexanders ögon. Han lutade sig framåt. ”Han kommer aldrig att röra dig igen. Det lovar jag dig.”

”Jag har nog förlorat mitt jobb nu i alla fall,” suckade jag och kände hur hopplösheten sköljde över mig. ”Jag ställde till med en scen. Herr Patterson kommer aldrig att låta mig komma tillbaka.”

Ett litet leende lekte på Alexanders läppar. ”Patterson jobbar för mig. Men nej, du ska inte tillbaka till restaurangen.”

Jag kände paniken stiga. ”Snälla, jag behöver det jobbet—”

”Daisy,” avbröt han med en mjuk men bestämd röst. ”Du har en examen i ekonomi som du aldrig fått användning för, stämmer det? Jag behöver en ny personlig assistent på mitt huvudkontor. Lönen är fyrdubblad mot vad du tjänar nu, och du får ett kontor högst upp i skyskrapan. Du börjar så fort du är läkt.”

Jag stirrade på honom, helt mållös. ”Varför gör du det här för mig? Du känner mig inte.”

Alexander ställde sig upp, hans blick intensiv och outgrundlig. ”Jag såg hur du försökte behålla din värdighet när de bröt ner dig. Jag respekterar styrka, Daisy. Och jag tror att du har mycket mer av den varan än du själv förstår. Vila nu. Min chaufför hämtar dig imorgon.”

Månaderna som följde kändes som en dröm. Jag läkte, och precis som han hade lovat, väntade ett nytt liv på mig. Att arbeta för Alexander Sterling var krävande – han var en perfektionist, driven och intensiv. Men han var också rättvis, lyssnade på mina idéer och uppmuntrade mig att ta plats. För första gången i mitt liv kände jag mig inte som ett offer. Jag kände mig sedd.

Vår relation utvecklades från strikt professionell till något annat. Något som låg och pyrde i blickarna vi växlade över styrelsebordet, i hur hans hand ibland dröjde kvar vid min när vi gick igenom dokument. Han blev min mentor, min beskyddare, och så småningom… min vän.

Men det förflutna vägrade att stanna i det förflutna.

Ett halvår senare, under en stor välgörenhetsgala som Sterling Enterprises anordnade, stod jag i en glittrande smaragdgrön klänning och smuttade på champagne. Alexander stod några meter bort och samtalade med några investerare, men hans blick sökte mig hela tiden, som en osynlig tråd mellan oss.

Plötsligt kände jag ett hårt grepp om min arm. Jag vände mig om och ställdes öga mot öga med Brandon. Han såg härjad ut, desperat och arg.

”Titta på dig,” väste han. ”Spelar fin dam. Du förstörde mitt liv, Daisy! Efter den där kvällen drog Sterling tillbaka alla investeringar från min stad. Mitt företag är krossat. Catherine lämnade mig. Och allt är ditt fel!”

Paniken från den där fredagen på restaurangen hotade att bubbla upp, men jag tog ett djupt andetag. Jag var inte samma rädda servitris längre. Jag ryckte åt mig min arm med sådan kraft att Brandon vinglade till.

”Jag förstörde ingenting för dig, Brandon,” sa jag kallt. ”Du förstörde dig själv. Det kallas konsekvenser. Något du uppenbarligen aldrig behövt hantera förut.”

Han höjde handen som för att slå mig, men innan han ens hann påbörja rörelsen, blev han våldsamt knuffad bakåt. Alexander stod plötsligt framför mig, som en oövervinnerlig sköld. Hans ansikte var ett åskmoln av vrede.

”Jag sa åt dig att aldrig komma nära henne igen,” morrade Alexander. Säkerhetsvakter var redan på väg, och de grep tag i Brandon innan han hann säga ett ord till, och släpade ut honom från galan.

Jag skakade lite av adrenalinet. Alexander vände sig omedelbart mot mig, hans händer kupade mitt ansikte. All kyla i hans ögon var borta, ersatt av en brännande, förtvivlad oro.

”Rörde han dig? Gjorde han dig illa?” frågade han snabbt.

”Nej,” andades jag ut, och tittade in i hans ögon. ”Jag klarade mig. Jag stod upp mot honom, Alexander. Jag var inte rädd.”

Han slöt ögonen för en sekund och drog ett djupt, skälvande andetag. Sedan drog han mig intill sig. Jag begravde mitt ansikte mot hans bröst och hörde hans hjärta slå lika fort som mitt.

”När jag såg honom närma sig dig…” viskade han mot mitt hår, och hans röst var hes av en känsla han aldrig visat förut. ”Jag trodde jag skulle förlora förståndet, Daisy. Jag kan inte förlora dig.”

Jag tittade upp på honom. ”Du kommer inte att förlora mig. Jag stannar här.”