“Hon litade på mig,” sa Mateo och rättade till sin manschett. “Hon ville ha en ‘naturlig’ och fridfull miljö här på hotellet. Vilket jag naturligtvis ordnade.” Han skrattade till, ett kort och kallt ljud. “Snart är hela denna anläggning min. Och hennes fars konton. Spärrarna släpps samma stund som jag, fadern, officiellt blir ensam vårdnadshavare.”
Han sneglade på sin klocka. Det hade gått över en timme sedan Rosa kom ner. Det fick räcka. Tiden var inne för honom att spela rollen som den förtvivlade maken.
“Vänta här,” sa Mateo och tryckte Claires hand. “Och se till att fotograferna inte missar det här. Jag kommer att behöva tröst.”
Han vände sig om och gick mot byggnaden. Han gick inte snabbt; han ville inte verka för ivrig. Han nickade mot några av de rika gästerna, log sorgset som om han redan bar på en tung börda, och klev in i glashissen.
När hissdörrarna stängdes övade han på sitt ansiktsuttryck i spegeln. Han drog ner mungiporna, gjorde blicken tom och desperat. Han gnuggade ögonen tills de blev röda. Elena, nej! Herregud, nej! övade han tyst. Det var perfekt. Han förtjänade en Oscar.
Hissen plingade till på översta våningen. Mateo steg ut i den tysta, tjocka heltäckningsmattan i korridoren. Han närmade sig dörren till bröllopssviten. Han tog ett djupt andetag, lade handen på dörrhandtaget och kastade upp dörren.
“Elena, älskling, förlåt att jag dröjde—” orden dog på hans läppar.
Han stannade mitt i steget. Rummet var helt tyst. Vaggan var borta.
Sängen var perfekt bäddad med strama, vita lakan, utan en enda skrynkla. Det fanns inget blod. Ingen Rosa. Ingen Elena. Luften luktade svagt av lavendel och rengöringsmedel, inte av järn och död.
Mateos hjärta slog ett oregelbundet slag. Han klev snabbt in i rummet, kikade in i badrummet. Tomt. Marmorn blänkte. Han slet upp garderoberna. Tomma.
“Vad i helvete…” muttrade han. Hade hon förflyttats? Hade Rosa ringt en ambulans trots allt? Men han hade ju betalat av hotellchefen för att blockera alla externa samtal från just detta rum.
Hans blick föll på den stora king size-sängen igen. Mitt på det vita överkastet låg en svart surfplatta.
Mateo närmade sig den med trevande steg. Skärmen var släckt, men när han plockade upp den tändes den omedelbart. Det var inte en video. Det var ett live-videosamtal, och på skärmen såg han en perfekt, kristallklar bild av sig själv, stående i sviten med ett förvirrat uttryck.
“Letar du efter något, Mateo?”
Rösten kom från plattans högtalare. Den var sval, samlad och omöjlig att missta.
Mateos blod frös till is. “Elena?” Hans röst bröts, all falsk sorg utbytt mot äkta, iskall skräck. “V-var är du? Vad är det som händer?”
Skärmen delades i två. På den ena halvan syntes fortfarande Mateo. På den andra halvan dök Elena upp. Hon satt upp i vad som såg ut som den lyxiga kabinen i en privatjet. Hon var blek, och han kunde se droppslangen tejpad på hennes hand, men hon var klädd i en mörk kashmirtröja och såg högst levande ut. I hennes famn sov Isabel fridfullt.
“Jag är någonstans där du aldrig kommer att hitta mig,” sa Elena lugnt.
“Men… blodet… du höll på att dö…” stammade Mateo och backade mot väggen.
“Det var nära,” medgav Elena. “Men du underskattade mig. Precis som du har gjort från den dag vi träffades. Du trodde att du gifte dig med ett naivt, sörjande barn som inte förstod värdet av sitt eget imperium. Men min far lärde mig allt om ormar, Mateo.”
“Elena, älskling, jag förstår inte! Rosa sa att du var sjuk, jag trodde hon överdrev, jag var på väg upp…” Han försökte samla sig, försökte hitta tillbaka till lögnerna, den hala charmen som alltid hade räddat honom.
“Spara dina lögner,” avbröt Elena hårt. “Spara dem till polisen. Om du tittar noga på den svarta rökdetektorn ovanför sängen, kommer du att märka att det inte är en rökdetektor. Det är en 4K-kamera med mikrofon. Det finns hundratals av dem på den här anläggningen. Jag äger inte bara hotellet, Mateo. Jag äger säkerhetssystemet. Jag har hört varje ord du sagt till Claire. Jag har hört dina samtal med din mor. Jag har bevis på hur du mutade läkaren för att inte vara tillgänglig under förlossningen, och hur du betalade hotellchefen för att skära av kommunikationen.”
Mateos ansikte tappade all färg. “Nej… det är omöjligt. Kamerorna… det är olagligt…”
“Det är min privata egendom, och jag skrev under säkerhetsavtalet. Du däremot, skrev på något annat för två månader sedan,” fortsatte hon obevekligt. “Tror du verkligen att jag bara gav dig fullmakt över mina tillgångar? De papper du skrev under i Geneve var en avsägelse. Du äger ingenting. Du har inte ens tillgång till ditt eget checkkonto längre. Elias frös det för tre minuter sedan.”
