Resten av kvällen kändes som att röra sig under vatten. Ljuden var dämpade, skratten kändes avlägsna, och varje gång Ethan rörde vid mig – en hand på min axel när han fyllde på min vattenglas, ett flyktigt puss på min kind när hans mamma berömde maten – brände det som is mot min hud. Jag log tills

En mörk, kall våg av ren ondska sköljde över mig. De hade inte bara lurat mig; de hade lekt med mitt liv. De hade gjort min sorg till sin underhållning.

Jag stängde långsamt laptopen. Fingrarna vilade på locket. Jag kände inget behov av att fly längre. Jag kände ett behov av att bränna deras värld till marken. Och med hemligheten jag bar på, och bevisen jag nu ägde, visste jag exakt hur jag skulle tända den första gnistan.