Regnet piskade mot asfalten när vi gick nerför den långa uppfarten, bort från de smidda järngrindarna som stängdes bakom oss med ett dovt, metalliskt eko. Lily höll min hand i ett järngrepp. Hennes lilla kropp skakade, inte bara av kylan från stormen, utan av chocken över att ha blivit utkastad av sin egen familj.

Solen stod i zenit över den vidsträckta trädgården som tillhörde Hale-herrgården, numera bara känd som vårt hem. Marcus hade, sann till sitt ord, anlänt exakt en timme senare. Med sig hade han inte bara ritningarna till Lilys trädkoja, utan också en flaska av det dyra, franska vinet vi hade druckit kvällen då vi vann den slutgiltiga rättegången mot Victoria.

Medan Lily och trädgårdsmästaren diskuterade vilken gren av den hundraåriga eken som skulle bära upp taket, satt Marcus och jag på terrassen. Vinden var ljummen, ett milt löfte om den stundande sommaren.

“Du ser ut att trivas i VD-rollen”, sa Marcus och lutade sig tillbaka i korgstolen. Han betraktade mig med en blick som på senare tid hade blivit varmare, mer dröjande.

“Aequitas Global går med vinst för tredje kvartalet i rad”, svarade jag och snurrade glaset i min hand. “Utan Grants ‘kreativa’ bokföring och Victorias lyxkonsumtion på företagets bekostnad, visade det sig att kärnverksamheten var otroligt stark.”

Marcus log, men leendet nådde inte riktigt hans ögon. Han sträckte sig efter sin portfölj som stod lutad mot stolsbenet.

“Jag önskar att jag bara var här för trädkojan och vinet, Claire. Men jag har något du måste se.”

Luften mellan oss blev plötsligt svalare. Jag ställde ifrån mig glaset. Den gamla instinkten, den som hade hållit mig vaken under de mörka åren i detta hus, vaknade till liv på en millisekund.

Marcus drog fram ett anonymt, tjockt brunt kuvert. Det bar inga frimärken, ingen avsändare. Bara mitt namn, textat med eleganta, svarta bokstäver.

“Detta lämnades in till receptionen på mitt kontor i morse”, förklarade han lågt. “Budet bar motorcykelhjälm. Inga kameror fångade hans ansikte.”

Jag bröt förseglingen. Inuti låg en enda, inbunden reskontra av äldre modell, samt ett litet svart USB-minne och ett handskrivet kort.

Fru Hale. Eller är det bara Claire nu? Skulder försvinner inte bara för att gäldenären byter kostym mot fångdräkt. Din ex-make lånade mycket pengar för att dölja sina misstag innan du tog över. Pengar som tillhör oss. Vi vill ha tillbaka våra femtio miljoner dollar. Du har sju dagar på dig. Annars kommer herrgården att brinna ner till grunden, och vi vet båda vem som sover i rummet högst upp.

Ett iskallt grepp kramade om mitt hjärta. Rummet högst upp. Lilys rum.

“Vilka är de?” viskade jag, min röst knappt märkbar.

“Jag anslöt USB-minnet till en säker, frånkopplad dator”, sa Marcus med spänd käke. “Det innehåller transaktionsloggar. Grant lånade inte bara från bankerna, Claire. När Hale Global var som närmast konkurs, precis innan du klev in och räddade dem, vände han sig till skuggmarknaden. Han lånade av Volkov-syndikatet. Ett östeuropeiskt nätverk som tvättar pengar genom fastigheter.”

Jag blundade och kände en våg av raseri och illamående skölja över mig. Grant. Även bakom galler lyckades hans inkompetens och feghet hota min dotter.

“De tror att eftersom jag tog över alla tillgångar, tog jag också över hans privata, dolda skulder”, sa jag och öppnade ögonen. Den iskalla skärpan, min trognaste vapendragare, var tillbaka. “Hur mycket tid har vi?”

“Sju dagar”, sa Marcus. “Claire, vi måste gå till polisen. Ekobrottsmyndigheten…”

“Nej”, avbröt jag blixtsnabbt. “Om vi går till polisen nu, kommer Volkov att veta det innan vi ens hunnit lämna stationen. De har informatörer överallt. De hotade min dotter, Marcus. Jag kommer inte att gömma mig bakom en polisbil.”

“Vad tänker du göra?”

Jag reste mig upp och tittade ut över trädgården, där Lily skrattade åt något trädgårdsmästaren sa.

“Jag tänker göra det jag gör bäst”, sa jag. “Jag ska granska deras böcker. Boka in ett möte med Grant på anstalten. Imorgon bitti. Det är dags att min ex-man gör lite nytta.”

Klockan 09:00, Nästa dag. Högsäkerhetsanstalten.

Besöksrummet luktade av starkt rengöringsmedel och krossade förhoppningar. Det fluorescerande ljuset fick Grant att se ut som ett lik. Kriminalvårdens gråa mjukiskläder hängde löst på hans kropp. Han hade tappat vikt, och arrogansen som en gång varit hans signum var helt bortblåst.

När han såg mig genom plexiglaset flammade en kort sekund av hopp upp i hans ögon, innan han såg min blick.

“Claire”, väste han genom kommunikatorn. “Har du kommit för att håna mig? Eller har du äntligen insett att du behöver mig?”

“Sätt dig ner, Grant”, sa jag kallt.

Han sjönk ner på stolen. Jag sköt över en papperskopia av reskontran jag fått i kuvertet så att den pressades mot glaset. Grants ögon vidgades i absolut skräck. Han började skaka.

“Var… var fick du det där ifrån?” stammade han.

“Från männen som nu hotar att bränna ner huset med vår dotter inuti på grund av dina skulder”, sa jag. Varje ord var format som en knivspets. “Volkov-syndikatet, Grant. Femtio miljoner dollar. Vad tänkte du på?”