Poliserna skruvade obekvämt på sig där de stod i min mammas överbelamrade vardagsrum. Den äldre av dem, en man med grå tinningar och trötta ögon, sänkte sitt anteckningsblock och tittade på mig.

Dianes hus såldes tre månader senare. Jag skänkte en del av vinsten till en organisation som hjälper utsatta barn, och resten sattes in på en fond i Emmas namn. Lauren förlorade inte sitt jobb, men hon var tvungen att flytta in i en sliten lägenhet och pendla två timmar om dagen med kollektivtrafiken. Jag hörde det via omvägar, genom släktingar som försökte medla. Jag blockerade allihop.

När jag ser tillbaka på den där kvällen – lampan på verandan, polisbilarna på gatan, min dotters tårar – känner jag ingen ånger över hur jag avslutade det. Jag höjde aldrig rösten. Jag behövde inte. Den sanna kraften ligger inte i att skrika högst. Den ligger i att ha makten att stänga av strömmen och låta dem sitta kvar i mörkret de själva har skapat.