Men tillräckligt mycket för att jag varje gång skulle vänta mig ett telefonsamtal med dåliga nyheter.

Polisen såg Nazar rakt i ögonen.

— Jag kom hit med en ganska bestämd uppfattning om vad jag skulle få se.

Nazar svarade inte.

— Grannarna hade anmält höga smällar och ett barn som skrek, fortsatte han.

— Och jag visste att det bodde en pojke här som vi hade haft att göra med tidigare.

Jag tyckte inte om uttrycket ”haft att göra med”.

Det gjorde inte Nazar heller.

Det syntes på hans spända käkar.

— Och vad tänkte ni? frågade jag.

Polisen försökte inte undvika frågan.

— Att storebrodern kanske hade gjort något mot sin lillebror.

Det kändes som om något brast inom mig för andra gången.

Men den här gången kunde jag inte bli arg på honom.

För jag hade tänkt precis samma sak.

Jag hade kommit hem.

Sett polisen.

Sett den genomblöte Nazar.

Och inte frågat om han mådde bra.

Jag hade frågat:

”Vad har du gjort?”

Polisen gick längre in i badrummet och pekade mot dörren.

— Sedan såg vi det här.

På insidan av träet fanns märken efter hårda stötar.

Inte från en knytnäve.

Från en axel.

Längre ner syntes avtrycket av en våt handflata.

Nazar stod framför dörren som om han helst ville försvinna.

— Har du ont i axeln? frågade jag.

— Det är lugnt.

— Det är inget svar.

— Lite.

Jag lämnade över Andrij till polisen och gick fram till min äldste son.

Han spände sig genast.

Som om han inte väntade sig en kram.

Utan en undersökning.

En förebråelse.

Ännu en fråga.

Jag lade försiktigt handen på hans axel.

Han grimaserade.

— Du måste låta en läkare titta på den.

— Mamma, det behövs inte.

— Jo, det gör det.

— Jag slog mig bara.

— Du kastade axeln mot dörren tre gånger.

— För att den inte gick att öppna.

Ett kort svar.

Som om det vore självklart.

För honom var det förmodligen just det.

Hans lillebror skrek bakom en låst dörr.

Så Nazar gjorde det som behövde göras.

Utan någon plan.

Utan att be om lov.

Utan att tänka på dörren, sin axel eller vem som skulle betala för skadorna efteråt.

Polisen räckte tillbaka Andrij till mig.

— Vi tillkallade inte ambulans eftersom pojken just nu andas normalt, kan prata, är orienterad och inte har några synliga skador, men jag rekommenderar ändå starkt att ni låter en läkare undersöka honom.

Jag nickade.

— Jag kör båda till sjukhuset.

— Bra.

Han hade redan börjat gå mot korridoren när Nazar plötsligt frågade:

— Är det allt?

Polisen stannade.

— Vad menar du?

— Tänker ni inte skriva någon anmälan mot mig?

Jag såg hur polisens ansiktsuttryck förändrades.

Inte mycket.

Men tillräckligt.

— För att du slog sönder dörren i ditt eget hem för att rädda din bror?

Nazar teg.

— Nej.

— Och grannarna då?

— De ringde oss eftersom de trodde att ett barn var i fara.

Polisen tittade på den sönderslagna dörrkarmen.

— Och om jag ska vara ärlig så fanns det faktiskt en fara.

Sedan tillade han:

— Bara inte den fara som alla föreställde sig.

De orden stannade kvar hos mig.

Inte den fara som alla föreställde sig.

Inte heller jag hade förstått.

Kanske hade till och med Nazar vant sig vid att människor först såg honom som ett problem och först därefter som en människa.

Plötsligt mindes jag alla våra samtal efter hans små problem.

”Du måste tänka dig för.”

”Ge dem ingen anledning.”

”Jag kan inte springa efter dig hela tiden.”

”Du är äldst.”

”Jag räknar med dig.”

Den sista meningen gjorde mest ont.

För jag räknade verkligen med honom.

Väldigt mycket.

Så mycket att jag hade slutat märka vilken tyngd jag lagt på en sjuttonårig pojkes axlar.

Efter min mans död hade Nazar nästan blivit vuxen över en natt.

Först hade han själv erbjudit sig att hämta Andrij.

Sedan hade han lärt sig att värma middagen.

Efter det började han kontrollera att lillebrodern hade gjort sina läxor.

När jag arbetade dubbla pass badade han honom, letade efter borttappade strumpor, läste godnattsagor och skickade korta meddelanden till mig:

”Allt är bra.”

Jag hade sett det som hjälp.

Men den dagen började jag för första gången undra om jag hade förvandlat hans hjälp till en skyldighet.

— Nazar.

Han tittade på mig.

— Jag vill säga en sak till dig.

— Kan vi ta det senare?

Jag stannade upp.

— Varför?

Han nickade mot Andrij.

— Se till att han blir undersökt först.

Till och med nu.

Efter allt som hade hänt.

Tänkte han fortfarande först på sin lillebror.

Fyrtio minuter senare befann vi oss på sjukhuset där Andrij kunde undersökas.

Jag kände människorna där, men den här gången ville jag inte vara sjukvårdsanställd som försökte kontrollera allting.