Hon började gråta, stora krokodiltårar som smetade ut hennes dyra mascara. ”Förlåt mig. Jag var stressad. Jag menade inget illa, det var bara ett skämt! Vi är ju familj, Eleanor! Du kan inte göra så här mot mig. Jag älskar Ethan. Jag älskar det här jobbet.”

Jag lutade mig framåt och knäppte händerna på skrivbordet.

”Låt oss lämna familjen utanför detta för ett ögonblick,” sa jag strikt. ”I det här rummet är vi arbetsgivare och anställd. Låt oss titta på din prestation.” Jag bläddrade i akten. ”Här är tre formella varningar för upprepad sen ankomst. Här är en incidentrapport från förra månaden där du vägrade hjälpa en äldre kvinna eftersom du antog att hon, jag citerar din kollega, ‘bara var där för att titta och inte hade råd’. Den kvinnan råkade vara hustrun till en av stadens största filantroper. Hon lämnade vår butik i tårar och handlade hos vår konkurrent.”

Brittany öppnade munnen för att försvara sig, men jag höjde handen.

”Och idag,” fortsatte jag. ”Idag kliver jag in i min egen butik och finner min säljare hängande över disken, högljutt skvallrande i sin mobiltelefon om sin ‘patetiska svärmor’, medan en betalande kund står helt ignorerad. Är det detta du kallar förståelse för exklusivitet och kundvård?”

”Jag har haft en svår vecka,” snyftade hon. ”Begravningen tog hårt på mig också.”

”Försök inte använda min makes död som en ursäkt för din inkompetens,” sa jag, och för första gången lät jag en gnutta av min vrede skina igenom. ”Min make Arthur och jag byggde detta företag från ingenting. Vi byggde det på principen att sann lyx handlar om hur man får människor att känna sig. Sann lyx är diskret, den är respektfull, den är tidlös. Du, Brittany, är raka motsatsen. Du är högljudd, du är dömande, och du är ytlig. Du klär dig i våra kläder som om de vore en rustning för att dölja hur ihålig din karaktär är.”

Rummet blev helt tyst. Endast Brittanys kvävda snyftningar hördes.

”Den svarta klänningen jag bar på begravningen,” sa jag mjukt. ”Den du kallade ett varuhusfynd. Den syddes för hand av en mästerskräddare i Milano. Den är gjord av en sällsynt sidenblandning som vi bara producerade i fem exemplar i hela världen. Arthur designade skärningen speciellt för mig till vår trettiofemte bröllopsdag. Dess värde på marknaden är över 80 000 dollar. Men dess sanna värde, för mig, är ovärderligt.”

Brittanys ögon blev tefatsstora. Hon insåg vidden av sitt misstag. Hon hade inte bara förolämpat sin chef; hon hade blottat sin egen totala inkompetens i den bransch hon hävdade sig vara expert på.

”Du är avskedad, Brittany,” sa jag slutgiltigt och stängde mappen. ”Omedelbart. Monsieur Girard kommer att övervaka när du tömmer ditt skåp. Ditt slutbetyg kommer att spegla exakt de incidenter som finns i denna akt. Inget mer, inget mindre. Jag vill inte se dig i närheten av någon av våra butiker igen.”

”Du förstör mitt liv!” skrek hon plötsligt, hennes sorg förvandlades snabbt till giftig ilska. ”Du kan inte göra så här! När Ethan får veta detta kommer han aldrig att förlåta dig! Han älskar mig! Han kommer att välja mig över dig!”

Jag tittade lugnt på henne. ”Vi får väl se, Brittany. Dörren är där borta.”

Resten av dagen passerade i ett märkligt lugn. Jag tog möten, gick igenom designskisser för den kommande höstkollektionen och fann en trygghet i det arbete som jag och Arthur hade älskat så mycket. Men jag visste att stormen väntade hemma.

När jag kom tillbaka till min lilla, oansenliga förortsvilla den kvällen, dröjde det inte länge innan det bankade våldsamt på ytterdörren. Jag öppnade den och fann min son, Ethan, stående på verandan. Han var röd i ansiktet av ilska, hans hår var rufsigt, och han såg ut att vara på gränsen till ett sammanbrott.

”Hur kunde du?!” skrek han och stormade in i hallen. ”Hur i helvete kunde du göra så mot henne, mamma? Brittany kom hem gråtande och låste in sig i badrummet. Hon säger att du äger företaget? Att du sparkade henne framför alla hennes kollegor? Har du ljugit för oss hela våra liv?”

Jag stängde dörren i lugn och ro, gick in i köket och satte på vattenkokaren.

”Sätt dig ner, Ethan,” sa jag.

”Jag vill inte sitta ner!” ropade han. ”Jag vill veta varför min mamma plötsligt leker Gud och krossar min frus karriär ur tomma intet! Och vad menar hon med att ni är miljonärer? Om det är sant, varför lät ni oss växa upp i tron att vi var en helt vanlig medelklassfamilj? Varför kör du den där gamla bilen? Varför lät du pappa dö utan att vi använde pengar till att flyga in världens bästa läkare?”

Det sista påståendet högg mig i hjärtat. Jag vände mig om.