När jag klev ur bilen och gick uppför trätrapporna, lade han ifrån sig koppen. Han frågade inte hur det hade gått. Han kunde se det på hur jag bar mig själv, på hur mina axlar hade sjunkit ner från sina spända positioner.
“Du är tillbaka,” sa han.
“Jag är tillbaka,” svarade jag. Jag satte mig i korgstolen bredvid honom.
Vi satt där i tystnad en stund och lyssnade på hur vinden spelade i de höga tallarna. Sedan sträckte jag mig ner i min handväska och letade längst ner, under plånboken och bilnycklarna. Mina fingrar slöt sig om det kalla, släta snäckskalet.
Jag tog fram den lilla speldosan, den jag hade gömt undan i över ett halvt sekel. Jag öppnade det lilla locket.
Den tunna, metalliska melodin fyllde luften på verandan. Samma melodi som Terry hade nynnat i köket. Samma melodi som hade spelat när vi var nitton och världen låg öppen framför oss.
Terry vände ansiktet mot mig. En tår glänste i hans ögonvrå, fångade vårsolens ljus. Han sträckte ut handen, och jag tog den.
“Vad händer nu, Joanne?” frågade han, rösten tjock av all den tid vi hade förlorat.
Jag tittade ut över vägen, in mot skogen, och kände hur mitt hjärta slog med ett starkt, jämnt slag. Jag visste att Terrys minne skulle svika honom vissa dagar. Jag visste att vi var gamla, att vår tid kanske var kort. Men jag visste också att vi äntligen var fria att tillbringa den tiden precis som vi ville.
“Nu,” sa jag, och kramade hans hand hårdare, “nu går vi in och öppnar det där pianot.”
