“Mitt namn är Julian Vance,” sa han och steg in i ljuscirkeln under arboren. “Jag är managing partner i Vance Capital Holdings, ordförande för Great Lakes Maritime Board och mannen som för närvarande innehar kommersiella papperbreven för ert företags primära verksamhetsanläggning på Industrial Parkway.”
Gerald blinkade, hans berusade arrogans kortslöt plötsligt en verklighet han inte förberett sig på. “Du… vem är du?”
“För tio dagar sedan lämnade ert logistikföretag in en nödansökan till First National Bank of Chicago om en förlängning på två komma fyra miljoner dollar i mezzanin-krediten,” fortsatte Julian, hans röst lugn, avvägd och helt utan mänsklig nåd. “Banken vägrade att ta upp skulden. Min privata investeringsgrupp köpte det underliggande bolånet och era kommersiella kundfordringar med fyrtio procents rabatt på tisdagseftermiddagen.”
Julian tog ett långsamt, avvägt steg framåt.
Gerald tog ett halvt steg bakåt, hans häl fastnade i fontänens stenkant—exakt samma sten där jag hade fallit fem minuter tidigare.
“Du har sex dagar tills det första kvartalsbesöket på den anläggningen mognar, Gerald,” mumlade Julian, blicken föll på bourbonglaset i min fars skakande hand. “Jag planerade att omstrukturera skulden som en bröllopsgåva till din dotters familj. Men för tjugo sekunder sedan… Grace perioden är inställd. Lappen är i betalningsinställelse.”
Julian vände sig tillbaka mot mig och sträckte ut sin högra hand med en urgammal, hovlig grace som fick varje kvinna på gården att sluta andas.
“Kom, Waverly,” sa han mjukt. “Bilen är varm. Och din familj har mycket bokföring att göra innan måndag morgon.”
