Men när jag stod vid hennes grav insåg jag att vår vänlighet hade lärt honom något helt annat.
Den lördagsmorgonen packade jag en enda resväska.
Jag tog med mig Evelyns fotografier, våra vigselringar och brevet hon hade skrivit för hand och lämnat till mig innan hon dog.
Det innehöll sex ord.
Robert, snälla börja leva för din egen skull.
Klockan nio ringde jag min advokat, Margaret Collins.
”Förbered dokumenten”, sa jag. ”Allt vi har pratat om.”
Klockan tio låste jag dörren till den lilla gästlägenheten bakom Brandons herrgårdsliknande hus.
Klockan elva körde jag därifrån.
Jag berättade inte för någon vart jag skulle.
Vid midnatt visade min telefon 140 missade samtal.
De första meddelandena var arga.
”Pappa, var är du? Sluta bete dig som ett barn!”
Sedan kom ett röstmeddelande från Melissa.
”Robert, vad har du gjort? Ring oss omedelbart!”
På kvällen skrek Brandon nästan i telefonen.
”HUSET! PAPPA, SNÄLLA! VI MÅSTE PRATA!”
Jag lyssnade utan att svara.
Margaret hade överlämnat de juridiska dokumenten till mig den eftermiddagen.
Det första brevet informerade Brandon om att fastigheten tillhörde Mitchell Family Holdings och att hans familjs tillstånd att bo där hyresfritt skulle upphöra, med förbehåll för den lagstadgade uppsägningstiden.
Det andra förklarade att jag inte längre skulle betala några av fastighetens kostnader.
Det tredje innehöll en detaljerad redovisning av 14 års ekonomiskt stöd.
Nästan 1,1 miljoner dollar.
Och bifogat fanns något som fick mina händer att darra när Margaret visade det för mig.
En kopia av ett mejl som Melissa hade skickat till Brandon två veckor innan Evelyn dog.
Margaret hade hittat det bland dokumenten som Brandon hade vidarebefordrat till vår familjeekonom när han begärde information om mina tillgångar.
Ämnesraden löd:
”När Evelyn är borta måste vi sluta slösa pengar på din pappa.”
Under den hade Melissa skrivit:
”Han kan flytta till ett billigt äldreboende. Vi behöver gästlägenheten till min mamma.”
Jag stirrade länge på de orden.
De hade inte bara planerat att sluta hjälpa mig ekonomiskt.
De hade planerat att kasta ut mig från huset som jag hade betalat för.
Tre dagar senare dök Brandon upp på Margarets advokatkontor.
Han såg helt utmattad ut.
”Pappa”, sa han, ”du kan inte göra så här mot din egen familj.”
Jag lade en mapp på bordet.
”Göra vad, Brandon? Sluta betala dina utgifter?”
Hans ansikte blev rött.
”Det är inte samma sak!”
”Hur då?”
Han öppnade munnen, men inga ord kom ut.
Jag sköt fram de ekonomiska redovisningarna mot honom.
”I 14 år har jag betalat för ditt hus. Din försäkring. Din fastighetsskatt. Dina reparationer. Jag har till och med betalat för dina barns framtida utbildning.”
Brandon stirrade på siffrorna.
”Du … du hade så mycket pengar?”
”Ja.”
”Men varför tog du emot mina 2 000 dollar varje månad då?”
”För att din mamma ville att du skulle känna dig stolt över att hjälpa oss. Och varje dollar du skickade sattes in på dina barns utbildningsfonder, tillsammans med pengar som jag själv bidrog med.”
Hans ögon fylldes med tårar.
”Pappa, jag visste inte.”
”Nej”, svarade jag. ”Det gjorde du inte. Men du visste att din mamma precis hade dött. Och ändå valde du att förödmjuka mig just då.”
Melissa lutade sig plötsligt framåt.
”Robert, du förstör dina egna barnbarns hem!”
Jag såg henne rakt i ögonen.
”Deras utbildning är tryggad. De kan fortfarande bo kvar i huset om ni ordnar med att köpa det eller skriver ett hyresavtal som ni har råd med. Men jag tänker inte längre finansiera en livsstil som kräver att ni behandlar mig som en börda.”
För första gången hade Melissa ingenting att säga.
Sedan viskade Brandon något som gjorde ännu ondare än hans ord på begravningen.
”Mamma visste det, eller hur?”
Jag nickade.
”Hon var orolig för att vi hade uppfostrat dig till att förvänta dig allt och uppskatta ingenting.”
Han sänkte huvudet och började gråta.
Jag ville omfamna honom.
Men jag kom ihåg Evelyns brev.
Och jag satt kvar.
Sex månader senare bodde jag i ett lugnt hus med utsikt över en sjö.
Brandon hade flyttat med sin familj till ett mindre hus. Han hade börjat betala sina egna räkningar.
Varje söndag kom mina barnbarn och hälsade på mig.
Ibland följde Brandon också med.
Vi höll långsamt på att bygga upp något som nästan hade förstörts av pengar.
En eftermiddag stod han bredvid mig i Evelyns minnesträdgård.
”Jag önskar att mamma kunde se att jag äntligen förändras”, sa han.
Jag rörde vid stenen med hennes namn.
”Hon visste att du kunde förändras, min son.”
Sedan gav jag honom ett andra kuvert som Evelyn hade lämnat hos Margaret.
Brandon öppnade det.
Inuti låg ett fotografi av honom som liten pojke, sittande på mina axlar.
På baksidan hade Evelyn skrivit:
”Vår största gåva till dig var aldrig huset. Det var möjligheten att bli en god människa. Snälla, slösa inte bort den.”
