Ibland tänker jag på den dagen – på örfilen, på min fars lugna ursinne, på hur allt brann ner för att kunna byggas upp igen. Jag brukade se mig själv som ett offer i den berättelsen. Nu förstår jag att jag var hjälten. Det krävs en enorm kraft för att stanna kvar och överleva, men det krävs ett mirakel av mod för att gå ut genom dörren och aldrig titta tillbaka.
Till varje kvinna som läser detta och som känner igen sig i tystnaden, i blåmärkena som täcks med concealer, i lögnerna man intalar sig själv för att orka med en dag till: Det finns ett liv på andra sidan. Dörren är inte låst. Du är starkare än du tror, och världen väntar på dig med öppna armar. Ta det första steget. Låt rädslan falla, och låt sanningen sätta dig fri.
