Jag tog fram den vita festduken ur skåpet, som jag vanligtvis sparade för speciella tillfällen.
Även om inga gäster väntades.
Vi skulle spendera den här kvällen tillsammans.
Medan jag dukade bordet kom jag på mig själv med att fortfarande tro på ett lyckligt slut på den här dagen.
Vid ett tillfälle tyckte jag så synd om mig själv på grund av dessa blygsamma förväntningar att jag till och med skrattade.
Femtio år.
Ett halvt sekel bakom mig.
Och födelsedagsbarnets största dröm var att mannen vid min sida helt enkelt inte skulle förstöra festen.
När han kom hem hade han inga blommor med sig.
Jag märkte det direkt.
Inte för att jag älskar buketter.
Det är bara det att tomma händer ibland säger mycket mer om en person än långa tal.
Däremot var han på ett fantastiskt humör.
Knappt hade han klivit över tröskeln förrän han livligt frågade:
— Åh, har sushin redan kommit?
Och det var allt.
Ingen gratulation.
Ingen komplimang.
Inga ord om hur jag såg ut.
Direkt till maten.
Då försökte jag fortfarande rättfärdiga situationen.
Jag tänkte att en överraskning kanske väntade senare.
Ibland hittar vi själva på vackra förklaringar för att slippa möta sanningen.
Han åt med god aptit.
Drack vin.
Berömde rätterna.
Berättade historier om kollegor.
Och jag väntade.
Jag väntade på någon form av uppmärksamhet.
Och så tog han äntligen fram ett vitt kuvert ur fickan.
Ett helt vanligt.
Utan text.
Utan gratulationskort.
Utan band.
Bara ett kuvert.
Han räckte fram det över bordet.
— Det här är till dig.
Och jag log.
På riktigt.
För någonstans djupt inuti hoppades jag fortfarande att jag hade haft fel i mina slutsatser.
Att den här personen ändå kunde överraska.
Att jag hade tvivlat förgäves i så många månader.
Jag tog kuvertet i händerna.
Och öppnade det försiktigt…
Inuti låg ett presentkort.
På tusen hryvnja.
Till en kosmetikabutik.
Inget mer.
Inget gratulationskort.
Ingen lapp.
Inte ens ett par varma ord.
Och först kunde jag inte ens förstå vad det var som gjorde så ont.
Det handlade inte alls om summan.
Ärligt talat.
Det var något annat som sårade mig.
Tomheten.
Den totala bristen på tanke på mig i denna present.
Som om personen inte ens försökte tänka efter vad som kunde glädja mig.
Som om det här presentkortet köpts i hast någonstans mellan en kopp kaffe och vägen till kassan.
Jag satt med det i händerna och såg plötsligt hela vår historia som utifrån.
Utan ursäkter.
Utan det vanliga ”han är bara trött”.
Utan det eviga ”män fungerar på ett annat sätt”.
Utan all den diplomati som kvinnor i åratal använder för att dölja andras likgiltighet.
Framför mig satt en vuxen man.
En man som i nästan nio månader hade bott i min lägenhet nästan gratis.
Och som inte ens förstod hur förödmjukande denna gest var.
Det var det som var det mest smärtsamma.
Han förstod verkligen ingenting.
— Nå, hur är det? frågade han och tog en klunk vin. — Är det en bra present?
Bra.
Jag tittade på festbordet.
På ljusen.
På rätterna jag lagat hela dagen.
På den dyra fisken.
På sushin.
På vinet.
Sedan flyttade jag blicken till honom.
Och kände plötsligt ett förvånande lugn.
Sådant man känner när man fattar ett beslut som länge mognat.
När man säger upp sig från ett jobb man länge hatat.
När man stänger dörren efter en person och förstår att man aldrig kommer att släppa in denne igen.
— Det är dags för dig att hitta ett annat boende, sa jag lugnt.
Han förstod inte genast innebörden av det sagda.
Han lade inte ens ifrån sig gaffeln förrän efter några sekunder.
— Va?
— Du hörde rätt.
Han smålog.
Till en början till och med nedlåtande.
Så ler människor som är övertygade om att de står inför en vanlig kvinnoemotion som snart går över.
— Lena, menar du allvar? På grund av presenten?
Just i det ögonblicket kände jag inte ilska.
Inte sårbarhet.
Utan en absolut klarhet.
Kall och extremt tydlig.
— Nej. Inte på grund av presenten. På grund av att du under nio månader vid min sida inte har tagit dig tid att förstå vem jag är.
Han började genast protestera.
Förklara.
Bevisa.
Säga att jag dramatiserade allt för mycket.
Att det är en svår tid nu.
Att pengar inte är det viktigaste.
Att lycka inte mäts i presenter.
Det är förvånande hur ofta just dessa ord uttalas av människor som är vana vid att spara in på andra.
Jag reste mig tyst från bordet och gick mot sovrummet.
Efter hans resväska.
Och det var då det mest talande hände.
Han bad inte om ursäkt.
Han sa inte:
— Förlåt, jag gjorde fel.
Han erkände inte att han hade fel.
Tvärtom.
Han började irritera sig.
Höja rösten.
Uppröras.
