Men inte ens det var det värsta.

En dag hemma hos mina föräldrar dök ett meddelande från Lori upp på min mammas iPad: ”Vad gör vi om Andrea flippar?”

Min mamma var i badrummet och hade lämnat enheten upplåst.

Jag öppnade meddelandet.

Det jag såg förändrade något i mig för alltid.

”Det kommer hon inte”, hade min mamma skrivit.

”Hon har alltid varit för svag för att försvara sig.”

Jag stirrade på orden tills de suddades ut.

Sedan läste jag det tidigare meddelandet.

”Låt henne betala bröllopet först. Andrea klarar sig. Det gör hon alltid.”

Min mamma visste inte bara om det.

Hon hade varit med och skapat planen.

Jag tog skärmdumpar, skickade dem till mig själv och raderade bevisen från enheten.

Vid det laget visste jag exakt vad jag skulle göra.

På bröllopsdagen var kyrkan vacker.

Blommorna, dekorationerna, ljusen — allt var perfekt.

Det gjorde ont att se på det, eftersom allt var byggt på lögner.

Ändå höll jag mig lugn.

Allt måste vara redo för det som skulle komma.

Jag gick in i brudsviten för att göra mig i ordning för det som egentligen skulle ha varit mitt bröllop.

Min klänning var borta.

Jag stirrade på den tomma galgen i misstro.

”Nej”, viskade jag. ”Inte klänningen också.”

Jag sprang ut, fortfarande i mina kläder.

De flesta gästerna satt redan inne.

När jag kom fram till kyrkans entré öppnades dörrarna.

Och där var de.

Lori kom in i min bröllopsklänning.

Nick stod bredvid henne med armen runt hennes, som om de var i en förvriden föreställning.

”Surprise!”, ropade Lori till församlingen.

”Det är vi som gifter oss istället.”

Några drog efter andan.

Några stirrade bara.

Några tittade på mig och väntade på att jag skulle bryta ihop.

Min mamma reste sig från första raden och började applådera.

”Jaha”, sa hon högt, ”det här känns mycket mer logiskt.”

Jag vände mig långsamt mot rummet.

Tvåhundra människor tittade på mig, förvirrade, chockade och oförstående.

Sedan log jag.

”Jag är glad att ni alla är här”, sa jag.

”För jag har också en överraskning.”

Nick rynkade pannan. ”Vad menar du?”

Jag tittade mot ljud- och videoteknikern och gav honom en signal.

”Kör det.”

Ljuset dämpades.

Ett ögonblick senare dök alla skärmdumpar upp på den stora skärmen i kyrkan: affären mellan Lori och Nick, deras plan att ersätta mig på mitt eget bröllop och min mammas meddelanden som hjälpte dem.

Ett sorl spred sig i rummet.

”Herregud”, sa någon längst fram.

”Stjäl de hennes bröllop?” ropade en kvinna.

”Deras egen familj gjorde det här?”

Nicks ansikte blev likblekt.

Lori släppte hans arm.

”Stäng av det!”, skrek hon.

Jag såg lugnt på dem.

”Om ni inte ville att folk skulle veta sanningen kanske ni inte skulle ha gjort det bakom min rygg.”

”Andrea, du gör en enorm scen av ingenting!”, skrek min mamma.

”Din syster och Nick är kära. De visste bara inte hur de skulle säga det, så—”

”Så de bestämde sig för att stjäla mitt bröllop?” avbröt jag henne.

Min mamma tystnade.

Nick gick fram till mig.

”Och? Du har fått reda på det. Bra. Bröllopet blir ändå av.”

Lori rätade på sig bredvid honom.

”Du kan inte stoppa det.”

Jag log igen.

”Jag försöker inte stoppa det.”

De såg förvirrat på varandra.

Sedan tog jag fram en mapp.

”Om ni vill ha mitt bröllop så gärna”, sa jag, ”så kan ni få det. Jag tänkte bara inte betala för det.”

Nick stirrade på mig. ”Vad?”

”Du har skrivit på alla kontrakt med leverantörerna, minns du?” sa jag.

”Alla, utan undantag.”

Jag såg exakt det ögonblick då han förstod.

Och det var vackert.

”Så juridiskt sett”, fortsatte jag, ”är du den enda som är ansvarig för att betala det här bröllopet.”

Då klev bröllopsplaneraren fram, tydligt panikslagen.

”Ursäkta”, sa hon till Nick.

”Slutbetalningarna för idag är fortfarande inte gjorda.”

Nick vände sig långsamt mot mig.

”Du har aldrig betalat?”

Ett sorl gick genom kyrkan.

Jag korsade armarna.

”Varje gång du frågade sa jag att det var klart. Men jag betalade inte en enda krona.”

Han tog ett steg mot mig.

”Du ljög?”

”Ja”, sa jag.

”Ni ville förnedra mig, stjäla min fästman, min klänning och mitt bröllop. Trodde ni verkligen att jag också skulle finansiera det?”

Då klev cateringfirman fram.

”Vi behöver betalning innan vi kan fortsätta.”

Lokalförvaltaren följde efter.

”Lokalen är inte heller betald.”

Från sidan höjde bandledaren handen.

”Samma för oss.”

Nick såg sig omkring som i en mardröm.

”Det här är galenskap.”

Lori grep tag i hans arm.

”Du har väl pengar, eller?”

Han svalde.

”Inte tillräckligt. Inte åttio tusen dollar. Och du? Kan du betala Andreas del?”

Lori stirrade på honom.

”Är du seriös? Självklart inte!”

Det var då allt exploderade.

Nicks far reste sig från andra raden, röd av skam.

”Nicholas, hur vågar du skämma ut den här familjen!”