Jag öppnade min canvasväska och tog fram mitt slitna bälte med verktyg – inte den första lådan som Ryan hade stulit, utan de jag hade köpt därefter, de som jag hade vaktat med mitt liv. Jag spände bältet runt midjan. Tyngden av skruvmejslarna, tången och spänningsmätaren kändes som en rustning.
“Min första order,” sa jag, och för första gången på hela dagen kände jag ett leende som nådde ända upp till mina ögon, “är att fixa den där krånglande strömbrytaren i korridoren på andra våningen. Mr. Miller i järnaffären har klagat på att det flimrar.”
Jag reste mig upp och gick mot dörren.
När jag klev ut i korridoren igen var luften lättare att andas. Klockan passerade tolv. Ute i staden väntade polisbilar och advokater på Ryan. I ett hus någonstans satt två föräldrar och insåg att deras investering i guldgossen hade gjort dem bankrutta.
Men här inne, i en sandfärgad tegelbyggnad från 1976, doftade det svagt av lavendelvax och nybakat bröd. Här inne ekade mina steg med en ny, stadig rytm. Jag var Cindy Vance. Jag var arton år gammal. Jag byggde saker, jag reparerade saker, och för första gången i mitt liv, tillhörde jag bara mig själv.
