Maya, å andra sidan, lämnade staden. Hon bytte nummer, raderade gamla sociala medier och började om. Hon hyrde en liten lägenhet med fönster mot en lugn innergård. Hon köpte nya glas som bara var hennes egna. När hon en kväll stod vid sin nya diskbänk, sköljde en kaffekopp och lyssnade på regnet mot rutan, kände hon ingen ilska längre. Hon kände inte ens sorg. Bara en djup, outgrundlig och stilla lättnad.
Hon hade slutat vara en tyst biroll i Ethans ständiga katastrof. För första gången i sitt vuxna liv hörde hon ingen annans högljudda krav, inga lögner som behövde redas ut. Dörren till det förflutna hade slagits igen, precis som dörren i den där hallen för månader sedan, men den här gången stod hon på rätt sida.
