När jag packade mina sista lådor några veckor senare, stod Rachel i hallen och höll Annie. Vårsolen silade in genom fönstren och färgade dammkornen i luften i guld. Daniel bar ut väskorna till bilen. Hans ansikte var slutet, men han argumenterade inte längre. Vi hade gråtit våra tårar, vi hade haft våra skrikiga bråk sent på nätterna, och vi hade slutligen nått en tyst acceptans. När han räckte mig bilnycklarna stod vi tysta en lång stund på uppfarten. Han böjde sig fram och kysste Annie mjukt på pannan, andades in doften av hennes hud, innan han såg på mig med en blick som bar på all världens ånger. Jag nickade kort, satte mig i bilen och startade motorn. När jag körde iväg, med min dotters mjuka andetag från baksätet och vägen öppen framför mig, kände jag för första gången på mycket länge att jag kunde andas hela vägen ner i lungorna. Jag visste att vägen framåt skulle bli svår, men jag var inte längre rädd för att gå den ensam. Jag hade redan överlevt det värsta. Nu var det dags att börja leva.