Faith slutade slipa. Hon såg på sin mamma, på de nya linjerna runt hennes ögon. “Farfar tog mig inte för given,” sa Faith milt. “Han visste att jag behövde det här stället, inte för att sälja det, utan för att orka vara den jag är.”

Hennes mamma svalde hårt och nickade långsamt. “Jag pratade med Brooke i går. Hon är arg. Hon tycker fortfarande att hon har rätt till hälften av pengarna. Men jag sa till henne att det inte finns några pengar. Det finns bara en stuga, och den är din. Jag sa åt henne att hon inte får komma hit förrän hon har bett dig om ursäkt från botten av sitt hjärta.”

“Det kommer hon aldrig att göra,” konstaterade Faith utan bitterhet.

“Förmodligen inte,” höll hennes mamma med, och en sorgsen skugga drog över hennes ansikte. “Men jag är här. Och jag ber om förlåtelse. För att jag kallade dig hjärtlös. För att jag inte försvarade dig. För att jag glömde bort hur mycket den här platsen betydde för honom, och för dig.”

Faith reste sig långsamt, gick in i köket och hällde upp två muggar kaffe. Hon bar ut dem på verandan och räckte den ena till sin mamma. Deras händer möttes för en kort sekund, och en tyst, trevande bro byggdes över den klyfta som hade skiljt dem åt i så många år.

Ett halvår senare kom den första riktiga sommardagen. Sjön glittrade som krossat glas i solskenet, och doften av syrener låg tung i luften. Faith satt i farfars gamla gungstol med en bok i knät. Inne i stugan stod fönstren på vid gavel för att släppa in brisen.

En svart stadsjeep rullade plötsligt in på uppfarten. En välklädd man i kostym klev ur, med en elegant portfölj i handen. Han såg sig omkring med en blick som värderade varje kvadratmeter.

“Faith Sinclair?” frågade han och log ett bländande, inövat leende när han närmade sig verandan. “Mitt namn är Richard Vance, från Horizon Development. Din syster Brooke nämnde att denna fastighet eventuellt kunde överlåtas i framtiden. Jag tänkte spara oss båda tid och komma direkt med ett bud. Ett mycket generöst sådant.”

Han sträckte fram ett visitkort och ett kuvert. Faith log vänligt. Hon klev inte ens ur gungstolen.

“Herr Vance,” sa hon lugnt. “Du har åkt långt i onödan. Min syster har ingenting med den här marken att göra. Den tillhör mig.”

“Jag förstår det,” sa han och försökte låta övertalande. “Men om du bara tar en titt på siffrorna i det här kuvertet, tror jag att du kommer att inse hur lukrativt detta kan vara. Man kan köpa många fina saker för de pengarna. En lägenhet i staden, resor, trygghet.”

Faith tittade ut över det glittrande vattnet, på den gamla bryggan som farfar hade byggt med sina egna händer, på tallarna som hade stått där sedan hennes pappa var liten. Hon tänkte på sjukhusets larmande maskiner och stressen, och hur allting rann av henne i samma sekund som hennes bildäck nuddade grusvägen hit.

“Jag har redan trygghet,” svarade Faith och mötte hans blick med en fasthet som fick honom att tveka. “Och vissa platser kan inte mätas i pengar, för de bär på för många liv innanför sina väggar. Stugan är inte till salu. Varken nu eller i framtiden. Ha en bra dag, herr Vance.”

Mannen stod tyst en stund, insåg att han stirrade på en mur som inga pengar i världen kunde riva, och nickade sedan kort. Han vände sig om, satte sig i sin bil och körde därifrån.

Faith satt kvar på verandan, tog en klunk av sitt kaffe och lyssnade till fåglarnas sång. Solen värmde hennes ansikte. Hon rörde vid det slitna träet på gungstolens armstöd, drog in ett djupt andetag och log. Hon var hemma.