“Om du håller i dessa papper”, stod det med min farmors eleganta, men åldrade handstil, “innebär det att din far har lyckats förfalska mitt sista testamente, och att han nu tror att sanningen ligger begravd med mig.”

“Och det nya testamentet som min far visade upp efter hennes död?” frågade jag. Min röst lät främmande, som om den tillhörde någon annan. Någon hårdare.

“En uppenbar förfalskning, skapad under extrem tvång och utpressning,” svarade advokat Miller, en äldre jurist som åklagaren hade rekommenderat och som nu satt bredvid mig. “Dokumentet vi fann i stållådan är daterat sju månader efter din fars förfalskning. Det är upprättat och signerat av en notarius publicus som din far aldrig hade makt över. Enligt detta sista, giltiga testamente äger du inte bara Birch Hollow. Din farmor återkallade allt. Du är den enda rättmätiga arvtagaren till hela kvarlåtenskapen. Weston-huset, investeringsportföljerna, likviditeten – rubbet.”

En bild av min syster Celeste flimrade förbi i mitt sinne. Hon hade redan börjat riva ut köket i Weston-huset för att “sätta sin egen moderna prägel” på det. Tanken på hennes självgoda, överlägsna leende när hon visade upp de vita marmorbänkarna för sina vänner fick det att knyta sig i magen på mig. De hade stulit min farmors sista, värdiga år i livet. De hade isolerat henne med rädsla. Och de hade försökt lämna mig med ingenting, insvept i en nedlåtande lögn om att de gav mig vad “jag kunde hantera”.

“Vad händer nu?” frågade jag och mötte åklagare Lins mörka blick.

“Nu,” sa Sarah Lin och log ett smalt, rovdjurslikt leende som inte nådde ögonen, “låter vi dem tro att de har vunnit en liten stund till. Vi behöver få din far att begå ett sista misstag framför kamerorna. Och du, Elise, kommer att ge honom rep nog att hänga sig själv.”

Det var söndag kväll när jag slutligen slog på min telefon och svarade på min fars femte inkommande samtal för dagen.

“Elise,” sa han direkt. Hans tonfall var den perfekta, invanda blandningen av besvikelse och oändligt tålamod. “Jag började uppriktigt tro att du hade tappat förståndet där ute i skogen. Varför svarar du inte? Har du pratat med fastighetsmäklaren som jag bad dig om?”

“Inte än,” svarade jag. Jag knöt handen så hårt att naglarna trängde in i handflatan. Jag ansträngde mig för att hålla rösten mjuk, tvekande och fylld av osäkerhet – precis så som han alltid förväntade sig och krävde att höra mig. “Jag… jag tror att jag behöver din hjälp, pappa. Huset är i mycket sämre skick än jag trodde. Entreprenören, Frank, säger att grunden är rötskadad. Det kommer att kosta hundratusentals dollar att fixa bara för att göra det beboeligt.”

En tung, spelad suck hördes i andra änden av linjen. “Det var precis detta jag varnade dig för i rätten, Elise. Du är för känslosam. Din farmor menade kanske väl en gång i tiden, men hon var inte vid sina sinnens fulla bruk på slutet. Hon dumpade ett sjunkande skepp i knät på dig. Jag sa ju att femtusen dollar kontant var ett extremt generöst erbjudande för att bespara dig denna huvudvärk.”

Femtusen. Min far hade nyss sänkt sitt ursprungliga bud från femtontusen. Han kunde inte låta bli att ständigt försöka pressa och manipulera mig, även när han trodde att han redan hade vunnit allt som fanns att vinna. Hans girighet hade inga gränser.

“Jag vet,” sa jag och lät min röst darra lätt. “Du hade rätt. Kan vi träffas? Hemma hos Celeste, i Weston. Jag vill att vi alla ska vara samlade. Jag tror… jag tror att jag är redo att skriva över Birch Hollow till familjefonden och låta dig hantera en rivningsförsäljning av marken.”

“Ett mycket klokt och vuxet beslut,” sa han med en djup, tillfredsställd basröst. Jag kunde nästan se hur han rättade till manschetterna på sin dyra skjorta. “Kom över imorgon kväll klockan åtta. Celeste bjuder på middag, och jag tar med mig advokatens papper. Vi gör det enkelt.”

Jag lade på. Bredvid mig i passagerarsätet på min Honda satt kriminalinspektör Davis från ekobrottsmyndigheten i mörkret. Han hade en hörsnäcka i ena örat och hade spelat in hela samtalet.

“Han är verkligen något alldeles extra, din pappa,” muttrade Davis och stängde av inspelaren med ett klick. “Självförtroendet hos psykopater i dyra kostymer upphör aldrig att förvåna mig.”

Weston-huset glänste bedrägligt i kvällsmörkret nästa dag. Det var en magnifik, klassisk herrgård med enorma vita fönsterluckor och en vidsträckt gräsmatta som såg ut som hämtad från omslaget till ett livsstilsmagasin. Jag körde långsamt uppför uppfarten och parkerade min slitna Honda bredvid min fars nytvättade Mercedes och Celestes glänsande svarta Range Rover. En bit bort, strategiskt dolda bakom de höga, uråldriga ekarna nere vid gatan, stod tre omärkta svarta stadsjeepar tysta i skuggorna.

Jag klev ur bilen. Luften doftade friskt av fuktigt gräs och fallna Connecticut-löv. I min tunga läderväska låg tre tjocka mappar med kopior av bevisen. I bröstfickan på min jacka bar jag en liten mikrofon, tejpad direkt mot huden av inspektör Davis.