Nästa dag inkallade hon till ett extrainsatt styrelsemöte. De fem äldre männen, de som alltid klappade henne på axeln och kallade henne “flicklilla” bakom hennes rygg, satt samlade runt det stora mahognybordet. Hon kastade en tung bunt dokument i mitten av bordet. Ljudet ekade som ett pistolskott i det tysta rummet.
— Jag lägger ner rutt 404 med omedelbar verkan, sa hon, hennes röst var stål och is. — Och jag har redan skickat en kopia av dess fullständiga historik, inklusive de odeklarerade viktvariationerna och betalningsflödena, till en oberoende revisor i Schweiz med instruktioner att överlämna det till Interpol om något skulle hända mig.
Rummet blev dödstyst. En av männen, Viktor, en man med silvergrått hår och ögon som svarta stenar, lutade sig långsamt framåt.
— Nina Ivanovna, du förstår inte vad du leker med. Din far…
— Låt min far vara utanför detta, avbröt hon blixtsnabbt. — Han var en bruten man som tvingades till eftergifter för att skydda sin familj. Jag är inte han. Jag böjer mig inte. Ni har använt mitt företags infrastruktur för era egna syften länge nog. Det är över. Försöker ni hota mig, försöker ni röra ett enda hårstrå på min far, trycker jag på knappen. Ni får trettio dagar på er att flytta era investeringar härifrån och aldrig återvända.
Det var ett spel med extremt höga insatser, ett dödligt parti schack där hon just offrat sin egen trygghet. Men när Viktor såg in i hennes ögon, fann han inte det darrande offret han förväntade sig. Han fann en rovdjursblick, formad av förlust och härdad av svek. Han nickade långsamt, ställde sig upp och lämnade rummet, följd av de andra.
När dörren stängdes var hon äntligen ensam. Hennes händer skakade när adrenalinets våg började avta. Hon hade precis förklarat krig mot en fiende hon knappt kände. Men hon log. Det var ett litet, trasigt leende, men det var äkta. Hon gick fram till fönstret och blickade ut över hamnen igen. De kunde försöka ta ifrån henne allt. De kunde försöka krossa henne. Men de förstod inte en grundläggande sanning om Nina.
Hon hade slutat vara rädd den dagen hon överlevde det förgiftade glaset. Hon hade överlevt mörkret, och nu var hon redo att bränna ner det. Resten var bara detaljer.
