Sirener började tjuta i fjärran. Nicolás hade ringt de federala myndigheterna, de få som inte satt i Verónicas ficka, redan innan de kom till museet. Han gick fram och ställde sig bredvid sin far. Tillsammans såg de hur poliserna kom in i salen, ignorerade de protesterande advokaterna och satte handfängsel på den “viuda de hierro”. Hennes skrik om oskyldighet drunknade i blixtarna från hundratals kameror. Imperiet av lögner hade fallit på mindre än en timme.
När kaoset bedarrade och gästerna började evakueras, stod far och son ensamma kvar i den stora salen. Utanför fönstren började den första morgonsolen bryta igenom molnen över Mexico City och kasta ett varmt, gyllene ljus över de glittrande skyskraporna.
Nicolás lade en hand på sin fars axel.
— Vi har mycket att bygga upp igen, — sa han tyst. — Men den här gången gör vi det rätt. Tillsammans.
Esteban tittade på sin son, och för första gången på tjugo år log han. Ett äkta, ljust leende som nådde ända upp till hans gröna ögon.
— Ett steg i taget, Nico, — svarade han. — En Herrera ger aldrig upp.
