Eleanor log milt, smärtan i handleden glömd för ett ögonblick, och lade sin hand på hans kind. “Du hanterade det väl, min pojke. Din far hade varit otroligt stolt över den man du har blivit.”
David erbjöd henne sin arm. Hon tog den, hennes grepp fast och säkert runt hans mörka smokingtyg. Tillsammans vände de sig mot de stora ekdörrarna.
När de började gå uppför marmortrapporna, delade sig publiken av rika alumner och donatorer helt och hållet. De bildade en bred, vördnadsfull korridor, och flera av de män som tidigare stirrat sänkte nu sina huvuden i tyst ursäkt. Stråkkvartetten, som hade fått en diskret signal från evenemangskoordinatorn inuti salen, började spela igen—en vacker, triumferande och varm melodi som välkomnade universitetets sanna matriark in i det ljusa rum hon och hennes man en gång hade byggt.
ång hade byggt.
