“Vad händer nu?” frågade hon viskande.
“Jag vet inte,” svarade han ärligt. “Min mamma vill att jag ska skicka skilsmässopappren. Hon har redan börjat prata om andra kvinnor, om framtiden.” Han log bittert. “Men jag sa åt henne att dra åt helvete. Jag flyttade ut ur villan igår.”
Emily spärrade upp ögonen. “Du gjorde vad?”
“Det är ett giftigt hus, Emily. Ett giftigt liv. Jag trodde jag älskade det, men det kostade mig min fru och mitt barn.” Han lutade sig fram över bordet. “Jag säger inte att vi kan gå tillbaka. Det vi hade är trasigt. Kanske bortom räddning. Men jag vill inte att det ska sluta med hat. Vi var trots allt Emily och Daniel en gång i tiden.”
Han sträckte fram en hand över bordet, handflatan öppen. Det var inte ett löfte om att allt skulle bli bra. Det var inte ett frieri om en nystart. Det var en olivkvist, en liten, skör bro över den enorma avgrund som skilde dem åt. Emily tittade på hans hand. Hon tänkte på den trasiga ballongen, på den kalla villan, på de sömnlösa nätterna. Sedan tänkte hon på den man hon hade blivit förälskad i, mannen som hade gråtit av glädje när han trodde att de skulle bli föräldrar.
Med en darrande utandning lyfte hon sin egen hand och lade den i hans. Hans grepp var fast, varmt och bekant. Regnet fortsatte att falla utanför kaféet, men inne i värmen, över två kallnande koppar te, började två trasiga människor det långsamma, osäkra arbetet med att förlåta sig själva och varandra. Det fanns inga garantier för framtiden, men för första gången på mycket länge, fanns det sanning. Och ibland är sanningen det enda man behöver för att äntligen kunna andas igen.
