Ibland, när jag ser Lily le mot mig och sträcka ut sina små händer, vet jag att all smärta var värd det. Hennes pappa övergav oss för att skydda sin egen bekvämlighet. Men i det övergivandet gav han mig den största gåvan av alla. Han bröt sönder den svaga kvinna jag var, och tvingade fram den oövervinnerliga mamma jag var tvungen att bli. Kärlek är inte alltid mjuk och förlåtande. Ibland är den ett vrål i mörkret, ett skyddande lejoninnan som biter ifrån och bygger en borg av sina egna krossade ben för att hålla sitt barn tryggt. Och i vår nya, tysta lilla borg fattades ingenting. Vi var hela, precis som vi var.