Mateo, med det iskalla lugn som kännetecknade honom, gick långsamt fram till korridorens kant och lyfte ner det tunga geväret som alltid vilade bredvid huvuddörren.

Han riktade det mot marken, men hans hållning gjorde det tydligt att han inte skulle tveka att höja det.

”Vad betyder detta oväsen på min egendom?” krävde Mateo med en djup röst som ekade mot stenväggarna.

Don Ramiro, kallsvettig men driven av girighet, tog ett steg fram.

”Don Mateo Villalobos, förlåt intrånget.

Jag kommer för min dotter, Valeria.

Hon är en upprorisk och otacksam flicka som rymde hemifrån exakt en dag före sitt bröllop.

Hon är förlovad med Don Arturo, kommunens ordförande, och vi tar med henne nu på en gång.”

Mateo sänkte blicken mot den unga kvinnan som andades häftigt vid trappans fot.

Tiden verkade stanna.

Valerias drag hade mognat, hennes ansikte var en perfekt blandning av skönhet och trots, men längst inne i hennes ögon kände Mateo genast igen den okuvliga elden hos den där 10-åriga flickan.

Det var hon.

Flickan med löftet.

”Jag tänker inte gifta mig med det där monstret på 65 år”, skrek Valeria medan hon vände sig om för att möta sin far.

”Du sålde mig, pappa!

Du sålde mig för 5 000 000 pesos för att betala dina spelskulder.

Jag dör hellre än att bli bytesmyntet för en fegis.”

Fadern gav sina hantlangare tecken att gå framåt, men det metalliska ljudet av Mateos gevär när det höjdes till axeln fick dem alla att stelna.

”Det här är privat egendom”, sade godsägaren med skrämmande lugn.

”Señoritan står under mitt beskydd.

Om ni tar ett enda steg till in på mina marker, försäkrar jag er att ni inte kommer härifrån gående.

Försvinn.”

Don Ramiro spottade på marken, rasande.

”Du kommer att ångra det här, Villalobos.

De där pengarna kommer att kosta mig livet, och Arturo har makten att köra den här haciendan i botten.”

Utan något annat val inför vapnets mynning steg männen tillbaka in i pickuperna och försvann i samma dammoln som de kommit i.

När tystnaden återvände till haciendan gav Valerias ben äntligen vika och hon föll på knä, omfamnad av sin resväska.

Mateo gick nerför trappan, lade geväret åt sidan och hjälpte henne upp med en mildhet han inte hade visat på 13 år.

Han förde henne in i det stora huset, där Doña Francisca, den gamla kokerskan, lagade kamomillte åt henne för att lugna hennes nerver.

”Så du kom verkligen tillbaka”, mumlade Mateo medan han satte sig framför henne i salongen och betraktade henne med en blandning av förundran och misstänksamhet.

”Kom du tillbaka för att uppfylla ditt löfte, eller använde du bara minnet av mig som en tillflykt för att fly från din far?”

Frågan gjorde ont, men Valeria vände inte bort blicken.

”Båda sakerna är sanna”, erkände hon med bruten men stadig röst.

”Under 13 år i huvudstaden var mitt enda ljus i ett hus fullt av skrik, skulder och våld minnet av den här platsen.

Jag höll fast vid mitt löfte, för det var det enda rena jag hade.

När min far berättade att han skulle överlämna mig till Don Arturo för att rädda sitt eget skinn, förstod jag att det var dags att fly.

Jag flydde till den enda man som jag, sedan jag var 10 år gammal, visste var hedervärd.”

Mateo suckade djupt och gnuggade sitt trötta ansikte.

”Valeria, mycket har hänt.

Livet har slagit mig hårt.

Jag förlorade min hustru och min son.

Jag är inte längre den man du föreställde dig i dina barnsliga fantasier.

Mitt hjärta är låst och bommat.

Du får stanna här så länge du behöver för att vara i säkerhet, men förvänta dig ingen romantik av mig.”

”Jag förväntar mig inget som ni inte vill ge mig, Don Mateo”, svarade hon värdigt.

”Jag ska förtjäna mitt tak över huvudet och min mat.

Jag kan arbeta.”

Och det gjorde hon.

Under de följande åtta veckorna genomgick haciendan en förändring som ingen hade väntat sig.

Valeria uppförde sig inte som en rädd societetsflicka.

Hon steg upp klockan fem på morgonen, hjälpte Doña Francisca att förbereda handgjorda tortillas, kokta bönor och den heta mole som Mateo tyckte om.

Hon lärde sig att rida de mest bångstyriga hästarna, följde med förmännen för att övervaka skörden av agave och hennes skratt började fylla de kalla korridorerna i huset.

Den ismuren som Mateo hade byggt runt sig själv i mer än ett årtionde började långsamt smälta.

Eftermiddagarna blev heliga för dem.

De satt i korridoren och delade koppar med kryddat kaffe.

Valeria upptäckte den bildade och djupa mannen som dolde sig bakom den barske godsägarens fasad.

Mateo upptäckte i Valeria en kvinna med våldsam intelligens, lojalitet och en livskärlek som smittade honom oåterkalleligt.

En eftermiddag hittade Valeria Sofías porträtt i biblioteket.

I stället för att känna svartsjuka rengjorde hon ramen varsamt.