“Du är självisk!” skrek han, men det fanns ingen kraft bakom orden längre. De var bara ekon från ett förflutet som jag inte längre levde i. “Kanske”, svarade jag. “Men jag är lycklig. Ta hand om dig, pappa. Hälsa mamma.”
Jag la på. Händerna skakade lite, men jag kände mig otroligt lätt. Jag reste mig upp, gick ut på verandan och såg solen stiga över det turkosa havet. Jag andades in doften av salt och hibiskus. Mormor Evelyn hade haft rätt. Det här huset var inte bara byggnader och mark; det var frihet. Och för första gången i mitt tjugoåttaåriga liv var jag helt och hållet fri.
