Sedan ringde fasta telefonen.
Ingen använde fasta telefonen längre.
Den ringde igen.
Och igen.
Elena korsade sig i dörröppningen till skafferiet.
Evelyn sa: “Svara inte på den.”
Men jag visste redan.
Vissa samtal är hot.
Vissa samtal är fällor.
Vissa samtal är bevis på att det första monstret bara vaktade dörren till ett större.
Jag gick till väggtelefonen bredvid köksbordet och tryckte på högtalaren.
I tre sekunder fanns bara statiskt brus.
Sedan fyllde Grants röst rummet.
Låg.
Flåsande.
Rasande.
Och omöjlig.
Eftersom Grant skulle sitta i baksätet på en polisbil.
“Maddie”, sa han. “Din dumma tjej. Du ringde precis polisen på den enda mannen som håller din pappa vid liv.”
