När Eleanor återvände till Atlanta var det höst. Löven hade börjat färgas i röda och guldgula nyanser. Huset såldes rekordsnabbt. Efter att lånen var betalda och Brookes tjugo procent var utbetalda i samband med skilsmässoförlikningen, fanns en ansenlig summa kvar till familjefonden. Brandon hade skaffat en anspråkslös, men trivsam tvårumslägenhet i stadens utkant. Han hade börjat i terapi och långsamt började den son som Eleanor kände och älskade att träda fram igen. Han såg äldre ut, mer tärd, men blicken var klarare. Han bar sina egna kläder som han hade tvättat själv.
Eleanor valde att inte flytta in med honom. Istället köpte hon en vacker, ljus takvåning i centrala Atlanta. Den hade stora fönster, ett modernt kök där hon kunde laga mat när hon ville – och bara när hon själv ville – och inga trappor att undvika.
En solig söndagsmorgon, nästan ett år efter den katastrofala middagen, satt Eleanor på sin terrass och drack sitt kaffe. Brandon var på väg över. De skulle ta en promenad i parken och sedan äta brunch på en lokal bistro. Inte för att någon krävde det, utan för att de ville.
När dörrklockan ringde, ställde Eleanor ner sin kopp. Hon log för sig själv. För första gången på mycket, mycket länge behövde hon inte oroa sig för vad som väntade på andra sidan dörren. Det fanns inga tvättkorgar, inga dolda agendor och inga förlorade illusioner. Bara ett liv, hennes eget, redo att levas till fullo.
